Ant-Man (2015)

Tänk om alla män vore lika hängivna fäder som Scott Lang. Inte bara ger han sin älskade dotter den läskigaste gosekaninen sedan Frank i Donnie Darko, han är också beredd att begå brott för hennes skull. Ant-Man skulle kunnat vara ett mörkt och realistiskt drama (fast kanske med en annan titel då…) om hur samhället aldrig ger före detta fångar en ärlig chans att göra rätt för sig. En resa rakt utför i förnedring och underläge för vår huvudperson Scotty Lang. En brottsling som ju egentligen bara vill väl, är harmlös eftersom han ogillar våld och i alla fall en gång begick brott för att lämna tillbaka orättfärdigt stulna pengar.

Men då skulle vi sannolikt inte ha mötts av den numera välbekanta Marvelloggan (fast i år har vi väl än så länge bara sett den en gång tidigare?) i förtexterna och en man vid namn Edgar Wright skulle nog inte heller ha varit inblandad. Som det är nu lyckas Scotty istället bara få med sig en egendomlig dräkt från sitt första inbrott efter fängelsetiden.

Det visar sig att dräktens uppfinnare är Hank Pym som länge haft sina ögon på Scotty för att den unge tjuven ska kunna ersätta honom som den minimale men naggande gode superhjälten Ant-Man. Darren Cross, mannen som stal Pyms företag från honom, är på väg att knäcka gåtan med myrdräkten och som den illvilliga och storhetsvansinniga person han är planerar han att sälja den till högstbjudande (jag börjar ana att Marvel oftast föredrar en av två olika typer av skurkar, den förslagne politikern eller affärsmannen alternativt en intergalaktisk diktator. Galna brukar de vara i vilket fall som helst). Än en gång står världens säkerhet på spel (fasen, det verkar rätt nervöst att bo i ett Marveluniversa).

Första gången man hör talas om Ant-Man är det kanske inte så konstigt att man höjer lite på ögonbrynen och hummar lite osammanhängande. Bara för att visa att man för all del inte skrattar åt konceptet men heller inte riktigt är med på det häftiga med en superhjälte i myrstorlek. Jag får en känsla av att Ant-Man uppstod i en era (oväntat sent dock, 1962) när superhjältar fortfarande kunde ha sin grund i inte bara det rent fantastiska utan fantastisk vetenskap. För synar man dem närmare i luppen är myror och andra insekter minst sagt fascinerande varelser vilka besitter krafter som vanliga dödliga bara kan drömma om (utom då möjligen en livsspann som sträcker sig längre än max ett tiotal år)

Den fascinationen tycker jag nog att Ant-Man lyckas förmedla, både i det obligatoriska träningsmontaget när Scotty ska lära sig att samarbeta med sina myrarméer (är detta månne en filmen som ska boosta medlemssiffrorna i  Sveriges entomologiska förening?) och när det är dags att göra inbrytningen hos Darren Cross. Och även om jag kanske raljerade en aning innan om det tvetydiga i att försöka porträttera en schysst brottsling som ju egentligen bara menar väl är Paul Rudd ett bra val i det avseendet. Han genomsnälla nuna kan inte annat än generera sympati hos publiken.

Vad som kanske känns något mindre sympatiskt är att granska filmen ur ett jämställd- och jämlikhetsperspektiv. Överhuvudtaget ska det bli lite intressant att se vilket slags arv Marvelfilmerna kommer att lämna efter sig (bör väl bli runt 2050 eller något i den stilen?) i det avseendet. För ärligt talat, förutom Black Widow vad har de hittills egentligen erbjudit på den fronten? Pepper Potts? Betty Ross? Jane Foster? I Ant-Man har vi (1) Pauls ex-fru som gängar sig med en odräglig polis som givetvis inte gillar lilla Cassies deadbeat dad och (2) Hank Pyms dotter Hope som får vara vältränad, vidarebefordra info från Darren Cross (som tror att Hope hatar Hank lika mycket som han gör) och bråka med sin pappa.

Just Ant-Man lyckas dessutom trampa ned sig ännu lite mer i WASP-träsket. De tre enda icke-anglosaxiska personerna* är tjuvar som förvisso lyckas med sina stötar men det kan knappast vara någon större tveksamhet om att deras riktiga jobb består i att vara filmens clowner.

Förutom de här i och för sig rätt stora såsfläckarna på linneduken var Ant-Man annars en ganska trivsam superhjältefilm som i sedvanlig ordning lär sin publik att liten är fin, ensam sällan är stark och att familjen går före allt annat.

Både Fiffis filmtajm, Filmitch, Filmparadiset, Den perfekta filmen, Flmr och Jojjenito har sett Ant-Man.

*Filmitch påpekade helt korrekt att Falcon, aka Anthony Mackie, också gör ett gästspel. My bad. Så tre tjuvar och en superhjälte, lite bättre fördelning.