Paper TownsI The Fault in Our Stars spelade Nat Wolff den kärlekskrossade Isaac som fick hjälp av kompisen Augustus Waters att ta hämnd på sin svekfulla flickvän. I Paper Towns (som är en filmatisering av ytterligare en Joe Green-bok) spelar han Quentin Jacobsen som hjälper den kärlekskrossade grannen Margo Spiegelman att ta hämnd på sin svekfulle pojkvän.

Fast det är kanske lite mer komplicerat än så. Till att börja med har Q, som han oftast kallas, en humungous crush på sin granne som började redan när familjen Spiegelman flyttade in. Så om han nu blev lite tveksam att mitt i natten ställa upp som chaufför och medbrottsling i Margos hämndaktioner löste sig det i samma sekund hon yttrade frasen ”ex-boyfriend”.

Margo själv är en legend på deras gemensamma high school. Alltid med ett visst mått av fascination och vördnad viskas det om hur hon rymmer tillsammans med cirkusar och kan snacka sig in backstage på vilken konsert som helst. Men vi som är lite äldre och inte riktigt lika Margo-förälskade som Q kan se att här är en tjej som kanske inte mår så värst bra egentligen.

Under natten kapar så Margo en efter en de relationer hon haft tills bara Quentin återstår. I ett för honom magiskt ögonblick dansar de tillsammans till tonerna av The Lady in Red-muzak medan Floridastaden Orlando breder ut sig nedanför dem. Innan dess har Margo pratat om hur allting runt omkring henne är som gjort av papper, av liten betydelse och förgängligt. Och nästa morgon är hon försvunnen. Både från hemmet och Quentins liv.

Men Q vore inte en kärlekskrank tonåring om han inte var övertygad om att Margo lämnat ett gäng ledtrådar bakom sig för att just han ska finna henne och dessutom blir fullkomligt besatt av de här ledtrådarna. Under de sista skälvande veckorna av high school har kompisarna Ben och Radar inget annat val än att bistå Q i hans sökande.

Huvudpersonerna i den förra Joe Green-filmen, The Fault in Our Stars, var charmiga men kändes för min del inte riktigt trovärdiga. Hazel Grace och Augustus var helt enkelt för perfekta, för samkörda, för spirituella och vitsiga. Men så var de ju i och för sig bägge två också dödligt sjuka i cancer.

I många avseenden känns därför Q, Ben och Radar befriande vanliga (fast med väldigt förlåtande föräldrar som lånar ut både bilar och kreditkort utan diskussion). Den exceptionella personen i den här historien är som synes Margo och hennes närvaro märks förstås mest genom ombudet Q. Jag får nästan lite Virgin Suicides-vibbar av hans upphöjning av flickkvinnan som är så nära men ändå så långt borta. De bor tvärs över gatan men befinner sig ljusår från varandra tack vare den strikta high school-hierarkin.

Det här gör också att Paper Towns är en film som minst lika mycket handlar om vänskap som den handlar om kärlek och kärleksförhållanden och det är också befriande. Sökandet efter Margo får Q att göra saker som han tidigare aldrig försökt sig på och i det drar han också med sig Ben och Radar. Innan filmen är till ända har vi till och med fått vara med om en klassisk end of the year-road trip.

Jag har förstått att slutet i filmen skiljer sig en hel del från det i boken och utan att ha läst den kan jag förstås inte avgöra vilket av dem som funkar bäst. Jag vet bara att jag blev rätt charmad av tre killar som för att avvärja mörkrädsla skriksjunger en Pokémon-sång. Däremot hade jag gärna kunnat vara utan Q’s inledande och avslutande berättarröst, men de verkar än så länge vara obligatoriska i Joe Green-filmatiseringar. Eller i alla fall Joe Green-filmatiseringar skrivna av Scott Neustadter och Michael H. Weber.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser