Det är svårt att inte bli imponerad av Bea Uusma. Först framgångsrik illustratör (i alla fall tillräckligt för att ha en egen utgiven barnbok och få konstnärsstipendium). Sedan utbildad läkare. Intill besatthetens gräns fascinerad av ingenjör Salomon August Andrées polarexpedition som ägde rum under slutet av 1890-talet. En besatthet som dessutom är tillräckligt systematisk för att människan inte bara ska kunna skriva en bok om sitt allt uppslukande intresse, utan också en bok som vinner Augustpriset.
Expeditionen är en rätt tunn volym, men jag tror att nyckeln till dess framgång ligger i underrubriken. Uusmas relation till Andréexpeditionen är en obändig passion som tycks uppsluka allt vad normalitet och vardag heter i sitt omättliga gap. Hon är inte ”bara” en objektiv och lidelsefri forskare, hon lever sig in i sina studieobjekts umbäranden på ett sätt som gör att hon ibland känner att hon lever i fel tid. När hon besöker platserna för expeditionen känns allting under ett par sekunder helt fel innan hon inser att hon är van att se allt i svartvitt från gamla fotografier, inte i verklig färg.
Sedan innehåller boken förstås också en både välskriven, välkomponerad och fascinerande historia. Med tanke på hur mycket tid Uusma ägnat i arkiv och på plats skulle den utan större problem säkert ha kunnat svällt till två tegelstensvolymer, men hon lyckas utan några som helst problem få fram huvudpoängerna på de minimalistiska 250 sidorna. Även där något att bli imponerad av.
Beskrivningen väver fram och tillbaka mellan Uusmas eget sökande efter någon slags sanning i nutiden och det hon lyckas blottlägga om expeditionen där uppe på polarvidderna 1897. Genom olika typsnitt och layouter är det inga större problem att hålla isär de olika bitarna – Uusmas egen historia, det som händer expeditionsmedlemmarna och så förstås också den unge Nils Strindbergs brev till fästmön Anna.
Och även utan mysteriet av vad som hände med Andrée, Strindberg och medlem nummer tre, Knut Frankel, är det inte svårt att förstås fascinationen inför männens umbäranden. Fast cyniker som jag själv kanske inte så mycket blir imponerad av dem, som tänker ”Jäkla puckon!” För vad ska man annars kalla ett gäng som tror sig kunna fixa alla förberedelser bakom ett skrivbord? Andréexpeditionen är en närmast hjärtskärande berättelse om den brutala krocken mellan teori och hårdhänt verklighet.
Visst, tanken var att flyga över Nordpolen. Men Andrée borde kanske åtminstone ha övervägt möjligheten att den planen av någon anledning skulle fuckas upp och att de därmed skulle vara hänvisad till apostlahästarna. I snöslask och på knagglig is. Det känns som om åtminstone ett par vintermånader av alla de där åren bakom skrivbordet kanske borde ha ägnats åt att testa på hur det faktiskt är att försöka överleva i minusgrader med blött skohö och raggsockar samtidigt som man ska dra slädar lastade med 200 kilo packning. Alternativt någon gång (vilda tanke!) provflugit ballongen Örnen som först skulle kunna hålla sig i luften 900 dagar. På pappret. Sedan räknade Andrée om och kom fram till 30 dagar. På pappret. Nu verkar mycket tid istället ha lagts på att planera hur de tre skulle emotta folkets jubel när de väl landat. Jubelchampagne? Check.
Uusma beskriver sitt eget sökande efter ett svar på vad som egentligen hände de tre männen, både under själva resan och hur de dog. Den sortens historiska true crime-berättelser är ofta rätt tacksamma och så även här. Expeditionen är som sagt både fascinerande och spännande. Luftigheten som skapas genom de olika perspektiven gör att man i ett nafs har läst halva boken. Tabelluppställningen av expeditionen dag för dag, som vid en första genombläddring verkade så avskräckande, är något man minutiöst scannar igenom när man väl är där i själva läsningen.
Det är framförallt det personliga anslaget som gör Expeditionen till en lite ovanlig fackbok. När den dessutom innehåller så mycket välskriven kunskap är det bara att konstatera att Usmaa lyckats kombinera både hjärta och hjärna på ett föredömligt sätt. Min gissning är att Andrée-museets besökssiffror borde ha fått sig en rejäl boost av boken. Kanske kommer man att vara någonstans i närheten av Gränna i sommar?
Rörliga bilder och tryckta ord 
Håller med dig i allt du skriver, det är verkligen en osedvanligt bra fackbok det här. Personligt skriven, det är så härligt med människor som verkligen brinner för det dom gör.
Har du inte hört Bea Uusmas sommarprat från förra året så lyssna på det. 5/5! 🙂
Andrée-museet rekommenderas! Ashäftigt att se alla foton, rekonstruktioner och riktiga fynd.
Däremot är det obegripligt att polkagrisar över huvud taget finns.
Förolyckade expeditioner har alltid fascinerat mig och jag blir verkligen inte mindre sugen på denna bok efter recensionen. Snittar tyvärr bara 3-4 böcker per år, men det känns som att detta kan bli en av dem 🙂
@Fiffi:Tror den skulle kunna vara en bra introduktion för folk som inte är så vana att läsa fackböcker både genom det personliga anslaget och omfånget. Tack för tipset!
@Johan: Haha, vad har du emot polkagrisar? Ja, jag har förstått att man bla kan åse Andrées egna naglar där 🙂
@Niklas: I så fall tycker jag verkligen att du ska ta tillfället i akt, den är dessutom föredömligt tunn till omfånget och tar därmed inte ormiligt mycket tid i anspråk.