Denna lördag hade jag tagit mig ända till hufvudstaden för att se en film som jag faktiskt hade kunnat hugga hemma i lilla Arboga. Men förutom att umgås med trevliga bloggkollegor var det en avslutande fika med ingen mindre än Sara Bergmark Elfgren själv som lockade. Starstruck lite till mans kunde vi ställa tusen och en frågor till Sara om skrivprocesser, manus, filminspelningar, premiärnerver, eventuella uppföljare och fans. Givetvis både trevligt och intressant! Tack till Fiffi som hade arrangerat det hela och så förstås Sara som snällt tillfredsställde våra nyfikna hjärnor.

***

CirkelnEn av de trailers som visade innan Cirkeln-filmen handlade om den senaste versionen av den klassiska sagan om Askungen. Ni vet, from rags to riches, vilket kändes ovanligt passande med tanke på filmen vi snart skulle se.

Inte för att själva berättelsen om sju unga häxor i det mörkaste av Bergslagen varit mobbad av elaka styvmödrar och -systrar, men för att färden från bokidé till hyllad bok till hittills lika hyllad film är en svensk framgångssaga av oanade mått. Inte minst sedan den goda fén Benny Andersson genom sonen Ludvig engagerade sig i projektet.

Författarna Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg fortsatte i sin bok i viss mån på den av bland andra John Ajvide Lindqvist inslagna vägen som leder till en lyckad blandning av vardag och magi. De lät sina gymnasiegamla protagonister inte bara kämpa mot en onaturlig övermakt utan i minst lika stor utsträckning mot en oförstående och dysfunktionell vuxenvärld. Skolmiljön framstod i vissa lägen i gammal god high school-film-anda som en alldeles särskilt djupt liggande krets i Dantes inferno.

Eftersom Sara Bergmark Elfgren (tillsammans med regissören Levan Akin) också skrivit manus till Cirkeln står fortfarande många av bokens teman på stadig fot, även om en hel del förändringar har skett i själva händelseutvecklingen. Anna Karins längtan efter popularitet (hon skulle säkert nöja sig med att bara inte bli mobbad) och betoningen på att det i det sammanhanget sällan finns några quick fixes, inte ens om man är häxa. Magi och vardag hänger inte ihop i så motto att magi inte är något som kan göra vardagen lättare eller mer uthärdlig. Om möjligt gör magin vardagen bara än mer komplicerad.

Betoningen ligger också på vänskap eller åtminstone samarbete för att få något uträttat. En situation som inte är helt enkel eftersom, vilket dramats otäcking mycket riktigt påpekar, ”ni är ju inte ens vänner”. Förutom i vänskapsbiten tycker jag mig också se stråk av J.K. Rowling i protagonisternas insikt om att vuxna inte alltid sitter inne med alla svar. Plus att berättelserna följer gymnasieårens indelning, förstås.

Utsattheten finns absolut kvar (alla ungdomarna är mer eller mindre ensamma om någon tung hemlighet) om än inte i samma utsträckning från vuxenvärlden. Vilket jag på ett sätt kan tycka var lite synd eftersom det för min del är en av bokens största styrkor. En hel del av ”diskbänks”realismen finns kvar men fokus ligger trots allt på häxerierna. Det är som sagt dock ett gäng häxor som lämnat sagoåldern bakom sig, vissa av dem för ganska länge sedan.

När fokus ligger på ett flertal personer hänger mycket av filmens framgång på rollbesättningen och här tycker jag att ansvariga med Victoria Svanell i spetsen gjort ett gediget arbete. Alla medverkande, tjejer som killar, män som kvinnor, motsvarar väl de personligheter jag såg framför mig under läsningen. Inte alltid ett självändamål, förstås, men den här gången funkar det. Alla hittar säkert sin favorit, själv fastnade jag för Miranda Frydman som den i omgivningens ögon trashiga Vanessa. Hon ingjöt både naturlighet och integritet i sin allt som oftast lättklädda uppenbarelse.

Lika gedigna är fotograf Neus Ollé och regissör Levan Akins ansträngningar att skapa en närmast självständig karaktär av bruksorten och de omgivande mörka bergslagsskogarna. Engelsfors (till stor del bestående av Grängesberg fick vi veta) är lika kärleksfullt som noggrant porträtterat i all sin deprimerande och falnade glans från fornstora dagar med nedlagda industrier och gapande tomma skyltfönster med undantag för ett gäng tomt stirrande mannekängdockor.

Överhuvudtaget kändes Cirkeln som en stabil och självsäker produkt. Kanske till och med självklar snarare än självsäker. Allt satt där det skulle, såväl rollbesättning som ljus, foto, score (av Benny själv förstås) och soundtrack. Tyvärr måste jag erkänna att jag inte blev riktigt så indragen i Cirkeln-världen som jag hade hoppats eller önskat. Tempoväxlingar och ibland stela skådisar satte mig på en åskådarplats allt för långt från händelsernas centrum. Men vem är jag att argumentera med tusentals nöjda fans – it’s not you Cirkeln, it’s me…

star_full 2star_full 2star_half_full

Så till den lika eviga som magiska frågan: vad tyckte de andra filmspanarna?
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?
The Velvet Café
The Nerd Bird

Advertisements