alt. titel: The Mortal Instruments: Stad av skuggor
En ung person upptäcker till sin förvåning att det som hen alltid uppfattat som “verklighet” inte är hela sanningen. I världen finns också varelser som hen hittills bara hört talas om som sagor och legender – änglar, demoner, gudar, gudinnor, trollkarlar, häxor, vampyrer och varulvar. Kort sagt: ”They’re all true”. Det kan till och med vara så att hen, som hittills uppfattat sig själv som så vardagstrist och tillbakadragen, egentligen tillhör denna augmented verklighet. En tillhörighet som ger hen en helt ny identitet, ett helt nytt självförtroende och en helt ny livsuppgift.
Nä, inte Harry Potter, gissa igen. Nä, inte Bella Swan, gissa igen. Nä, inte Cirkeln-häxorna, gissa igen. Nä, inte Buffy Summers, gissa igen. Nä, inte Percy Jackson, gissa igen.
Tröttnat på att gissa? Ja, det finns som synes nu för tiden en hel del varianter på den här coming-of-age-uppstarten. Uppvaknaren för dagen heter istället Clary Fray och ska man tro trailern borde man nästan skämmas över att man aldrig hört talas om den framgångsrika bokserien The Mortal Instruments som beskriver hennes öden och äventyr som en shadowhunter (skuggjägare). Den första delen som denna film bygger på ska tydligen bland annat ha klättrat upp på en topp-tio-placering på New York Times bästsäljarlista.
Som sagt. Från att ha uppfattat sig som en rätt vardaglig typ börjar Clary, när det drar ihop sig till födelsedag, se saker som ingen annan i hennes omgivning tycks se. Konstiga symboler och stridbara typer som iförda svart lädermundering sticker ned andra typer i svart lädermundering. Från snyggingen (förstås) Jace Wayland får hon lära sig att världen är uppdelade i tre delar: mundanes (mondäner), downworlders och shadowhunters. Shadowhunters stammar från ängeln Raziel och deras uppgift är att skydda mundanes och världen som sådan från downworlders.
Självklart blir Clarys uppvaknande till världens tillstånd abrupt: två biffiga typer (och en rottweiler modell T-1000) bryter sig in i hennes och moderns lägenhet för att leta efter någon form av bägare. När Clary väl kommer dit är modern försvunnen och någon bägare syns inte till. Hon måste nu ta sin tillflykt till shadowhunter-HQ som ligger dolt för alla mundanes mitt i New York.
För att ha varit ett sådant pådrag på trailerstadiet blev det märkligt tyst kring Mortal Instruments när premiärdatumet väl timat, aldrig ett bra tecken. Det säger sig kanske självt att det börjar bli svårare och svårare att komma med något originellt i genren övernaturlig coming-of-age och inte anstränger sig Mortal Instruments heller överhövan för att åstadkomma något sådant. Regissören Walter Zwart och manusförfattare Jessica Postigo Paquette tycks ha varit helt nöjda med att riva av en habil adaption som primärt riktar sig till de redan frälsta.
Produktionsvärdet är nämligen helt ok och på det hela taget är The Mortal Instruments en genomsnittligt underhållande bagatell, tillräcklig för en nästintill komatös söndagskväll innan arbetsveckan drar igång.
Däremot lönar det sig inte att börja ställa frågor kring själva historien för det är många bitar som inte får någon tillfredsställande förklaring. Jag är snäll och förutsätter att den biten är tillfredsställd i böckerna. Rent storymässigt går det dock inte att komma ifrån att filmen om Percy Jackson lyckades bättre, alla lösa trådar i The Mortal Instruments gör den rätt rörig. Inte sällan måste man påminna sig själv om vad anledningen egentligen är till allt som händer och det är aldrig ett bra tecken.
Däremot måste genus-o-metern få komma till tals och göra vågen för inte bara en kvinnlig protagonist utan även kick ass shadowhuntern Isabelle som vet att hantera en vampyrpåle. Och till skillnad från Percys mamma Sally, vilken inte bidrog med stort mer än framfödande av sin enastående son, får Jocelyn Fray faktiskt spela en viss roll i händelserna som föregår den historia vi får se. Fast det finns anledning att fråga sig vad det är med alla dessa hjälplösa mödrar som konstant kräver att deras avkomma ska försätta sig i livsfara gång efter annan?
Tyvärr tycks en kvinnlig huvudperson nu för tiden också mer eller mindre kräva ett triangeldrama, här mellan Clary, Jace och Clarys kompis Simon i varsitt hörn. Gäsp och gäsp i kubik.
Rörliga bilder och tryckta ord 