Med tanke på nattens event, en film som blev nominerad för bästa manliga biroll, bästa score och bästa låt när det begav sig vid den 60:e Oscarsgalan. Och så regisserad av den nyligen bortgångne Attenborough, förstås.

***

Cry FreedomMissnöjet och oron jäser i apartheidens Sydafrika. Arbetet med att skapa ett mer jämlikt samhälle går alldeles för långsamt för vissa krafter. Vita liberala, bland dem tidningsredaktören Donald Wood, ser med olust på vad de bedömer vara en farlig väg som innehåller lika mycket rasism och hat som den härskande klassen dittills uppvisat.

Men när Wood i en ledare angriper den populäre Steven Biko blir han utmanad att faktiskt ta reda på vad det är han kritiserar. Han får en möjlighet att träffa Biko och ta del av dennes syn på de svartas situation i Sydafrika. Möten som inte är helt lätta att genomföra eftersom Biko av polismakten är belagd med bannlysning vilket bland annat innebär att han inte får vistas i ett rum med mer än ytterligare en person i taget. I utkanten svävar ständigt säkerhetspolisen, beredda på att slå till vid minsta överträdelse som Biko eventuellt gör sig skyldig till.

I Steven Biko finner Wood en vältalig man som i det vacuum som ANC och PAC lämnade efter sig när deras främsta ledare fängslades blivit en av de drivande inom Black Conciousness-rörelsen, bland annat inspirerad av den amerikanska motsvarigheten Black Power.

För Biko och hans likar är det inte nog med en integrering av icke-vita i det vita sydafrikanska samhället. De vill få makt att skapa ett eget samhälle, att slå sig fri från de vita tankestrukturerna. Av avgörande betydelse är möjligheten att forma egna attityder som inte först filtrerats genom det styrande skiktet. Hur ska svarta sydafrikaner kunna bli självständiga när de exempelvis tvingas in i ett skolsystem som hela tiden poängterar deras underlägsenhet? Mötet med Biko blir avgörande, men också farligt för Wood och hans familj.

Fem år efter Gandhi var det dags för Richard Attenborough att sätta ljuset på en annan Stor Man. I alla fall om man ska tro Wood själv. Filmen bygger nämligen på Woods två böcker om Biko och det som hände familjen när redaktören engagerade sig i den svarte mannens öde. Wood och hustrun Wendy var också rådgivare vid själva filmproduktionen.

I vad mån det Attenborough visar oss är sant eller inte kan man alltså diskutera, eller åtminstone sanningens vinkling. Här finns det inte ens (som i fallet Gandhi) någon brasklapp om att filmen kanske bara ska vara sann ”i anden”. Nu är det i och för sig inte så värst många händelser som vi egentligen får ta del av och häri ligger Cry Freedoms stora problematik.

Filmen blir nämligen aldrig något annat än en plattform för Bikos uttalanden och en måttligt dold avsky för apartheid-regimen. Denzel Washington porträtterar Biko i en av sina första större roller och blev (givetvis) nominerad till en Oscar men jag kan inte tycka att Steven Biko på något avgörande sätt skiljer sig från många andra välformulerade, civiliserade män som Denzel genom årens lopp gestaltat. Kevin Kline som Donald Wood blir tyvärr aldrig mer än Kevin Kline.

Och eftersom tyngdpunkten ligger på Budskapet finns det heller aldrig något för oss som tittare att engagera oss i, inget känslomässigt stake. Cry Freedom skulle lika gärna ha kunnat vara en kvartslång liten blänkare som avslutas med en uppmaning om att engagera sig i Afrikagrupperna eller Amnesty. Tårarna som fälls av hustrun Ntsiki vid Bikos döda kropp rör mig inte i ryggen eftersom jag inte getts någon chans att lära känna varken henne, Steven eller deras gemensamma förhållande. Detsamma gäller den ”andlösa” flykten där Donald försöker rädda ett bokmanus undan regimens klor.

Just betydelsen av filmen som bärare av ett Angeläget Budskap blir särskilt tydligt när Attenborough mot slutet får för sig att klippa in en dramatisering av Sowetokravallerna. I efterhand kan jag läsa mig till att Black Consciousness-rörelsen sannolikt tillhandhöll den tändande gnistan för kravallerna, men det är inget som blir uppenbart i filmen. Istället levereras bara flera minuter av civilister som blir nermejade av ondsinta poliser.

Cry Freedom är självklart ett gott hantverk rent tekniskt sett, men filmens hjärta springer allt för långt i förväg för att vi som tittare ska ha en chans att hänga med i svängarna. Om Attenborough med Gandhi i mångt och mycket lyckades undvika mer-intressant-än-bra-gropen, såg han istället till att gräva desto djupare med Cry Freedom.

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser