The CaveThe Cave bröt marken, 2006 kom The Descent och 2007 The Cavern. Tre filmer som, möjligen påverkade av den där Hollywoodtvillingslumpen, alla handlar om ett gäng människor som blir fast i evinnerliga grottsystem med otrevligt sällskap.

I The Cave har arkeologen (eller är han kanske biolog, inte helt klart…) Dr. Nicolai i de rumänska bergsmassiven hittat ett hittills outforskat grottsystem som dessutom delvis är fyllt med vatten. Han kallar raskt in dykteamet som leds av bröderna Jack och Tyler McAllister för att bryta ny mark.

Mellan Jack och Tyler finns förstås en liten fnurra på tråden i form av Tylers opålitlighet när det gäller att följa order. Tyler visar dock att blod är tjockare än vatten (när blod inte blandas med vatten förstås, då blir det bara väldigt rött. You’ll see…) när teamet blir instängda på grund av ett ras och måste hitta en annan väg ut i friska luften. Men det är givetvis inte bara klaustrofobi, brutna ben och krossade skallar som hotar överlevnaden. Hur är det egentligen med myterna om bevingade demoner som sägs ska bebo de karpatiska grottorna?

Av de tre grottfilmerna är det förstås The Descent som fått den största uppmärksamheten, både från recensenter och betalande biobesökare. Men jag måste ändå säga att The Cave lägger sig hyfsat fint till rätta i den numera välbekanta skräck-/thillerkategorin ”inte genomusel”.

Kanske spelar det in att jag, när jag själv gick min introduktionsdykkurs, raskt insåg att machovarianterna med vrak- och grottdyk verkligen inte var min melodi. Blotta tanken på att vara instängd under vatten får mig att ta ett par extra djupa andetag. Kanske blev jag lite för besviken när The Descent gick över från att vara en klaustrofobisk gruppdynamikthriller till att bli en creature feature-skräckis.

I The Cave är det nämligen redan i introduktionen, vilken äger rum trettio år tidigare, klart vad vi har att göra med. Saker med mycket stora tänder… Att samma introduktion ber oss tro på att förbudsskyltar i 70-talets Rumänien var textade på både rumänska och engelska får man leva med. På samma sätt att man får leva med att alla i dykteamet inte har några som helst problem med att tala samtidigt som de har käften full med syrgasregulatorer, att mörkerlevande varelser tycks sky ljud men däremot inte bländade lampor rakt i synen samt monster-o-vision.

De som pratar gör ändå på det hela taget ett godkänt jobb med vad de har. Halvkända men stabila film- och TV-skådisar som Eddie Cibrian, Cole Hauser, Lena Headey och Piper Perabo ser till att det inte blir allt för pinsamt. Morris Chestnuts försök att leverera repliker som ”Respect the Cave” går kanske inte riktigt lika bra.

Och förutom ett inledande stenras är de läskiga sakerna med de stora tänderna inte allt för uselt CGI:ade. Det är så pass bra att det till och med kunna vara så att man har använt sig av riktiga, fysiska, modeller (en Patrick Tatopoulos står angiven i förtexterna som ”creature and special makeup designer”). Musiken, signerad Reinhold Heil och Johnny Klimek (who?!), är inte malplacerad, men däremot alldeles för påträngande.

The Cave är alltså absolut inget att springa benen av sig för men heller inget att sky som pesten om den skulle rulla en sen kväll på någon kabelkanal.