”Buy me some peanuts and Cracker Jacks/I don’t care if I never come back”
När filmspanarna hade sitt sporttema hamnade en baseballmusikal av alla filmer på en topplistas näst första plats (för oss som känner listmakaren Fiffi var det naturligtvis ingen större överraskning att se listan toppas av Rocky Balboa). En sjungande baseballfilm som får omdömet ”u-n-d-e-r-b-a-r” passar naturligtvis som hand i handske även i detta minitema.
Gene Kelly är Eddie O’Brien och Frank Sinatra är Dennis Ryan, två helyllebaseballspelare av grönaste irländska ursprung som spelar i Floridalaget Wolves. Eddie är kvinnotjusaren som nästan hellre skulle stå på scen med en massa damer i korta kjolar istället för på plan med en massa karlar i dammiga sportkläder. Dennis är den korte och stridslystne slagskämpen med glaskäken som lever för baseball.
Men när det blir klart att ägandeskapet av laget tagits över av en K.C. Higgins (en yankee!) står alla beredda att göra uppror som en man. Än jobbigare blir det när de fattar att K.C. är en kvinna som inte bara har åsikter om lagets spelstil utan också lägger allmän sordin på manly-men-stämningen som hittills rått. Nu måste man ju uppföra sig!
Dennis faller som en fura för den bestämda ägarinnan men jagas i sin tur av det handfasta fanset Shirley. Eddie gör tappra försök att tjusa K.C. men enbart i syfte att kunna få göra som han vill. Hon verkar i sin tur irriteras av hans inställsamma närmanden, en känsla som självklart kommer att hålla i sig filmen igenom.
Take Me Out… skapar en sådan där oemotståndlig technicolornostalgi för en svunnen och enklare tid som naturligtvis inte alls var enklare, vad MGM’s klassiska musikaler än vill göra gällande. Den lilla visan ”Take me out…” skrevs redan 1908 och har varit en långlivad favorit, inte minst på en uppsjö av barnsamlingar på Spoitfy. Att verkligenheten som sagt sällan var lika barntillåten antyds exempelvis av det faktum att det från början var Judy Garland som skulle ha spelat K.C. istället för Esther Williams. Den präktiga Williams fick dock chans att ersätta Garland på grund av ett allt svårare piller- och alkoholmissbruk hos den förra.
Eftersom jag gillade Garland i förra årets musikalintro Easter Parade hade det förstås varit kul att se vad hon skulle ha gjort med K.C., men Williams är inte alls någon oäven ersättare. Hon sätter de motspänstiga männen på plats utan att bli alltför manhaftig. Svårt att bli det med en sådan omfångsrik och extravagant hattgarderob. Hennes platssättande hindrar förstås inte att hon blir lite yr i någon av de vidbrättade hattarna när hon tror att Eddie verkligen älskar henne.
Just genusperspektivet är förstås tacksamt att hugga tag i i filmer från den här perioden. Alldeles bortsett från K.C.s ägarskap kan man smaka på följande rad från låten ”Yes, Indeedy” där Eddie och Dennis beskriver sina erövringar för de övriga i laget: ”I kissed a gal down in Mississippi/A Southern belle named Emmy Jo/I thought for once love has got me tippy/She called me Lucky Seven/Said my kisses were from heaven/But I learned she was eleven/And I had to go”
Nåvälan, sådana överdrifter är i och för sig svåra att ta på allvar och bli upprörd över i den här typen av film. Inte minst eftersom Shirley (som comic relief givetvis, men ändå) får jaga efter Dennis minst lika ihärdigt som Eddie springer efter sina donnor. Betty Garrett och Frank Sinatra är rara och leverar för övrigt i mitt tycke filmens absolut bästa nummer i hennes övertalningsförsök ”It’s fate baby, it’s fate”. De överdådiga masscenerna på musselfesten vid Gibby’s Landing blir däremot lite väl utdragna.
Take Me Out… är en film som man ska köra igång när man känner sig lite frusen och ensam, när världen blir gråtrist och hotfull, full av räkningar som ska betalas och jobb som måste göras. En och en halv timmes sorglös technicolor-eskapism, atletisk Kelly-dans och Sinatras honungslena stämma kan man alltid kosta på sig.
Som sig bör skriver både jag och Filmitch om denna inledande film. Lät han sig också förföras av nostalgin?
Rörliga bilder och tryckta ord 
Vilken bra förklaring till när man borde se den här filmen. Ensam, frussen och översållad av räkningar och jobb, det är klart Take me out.. blir ett plåster för själen såna dagar. Extra kul att du tyckte om filmen såklart 😀
Amen, hur kan man _inte_ gilla Kelly och Sinatra i samma rulle?! 😉
But I learned she was eleven – där flög jag upp i soffan och var tvungen att spola tillbaka för att se om jag hörde rätt men inget att förfasas över det är som det är i musikalernas värld när rimmen måste gå ihop 😉
En bra start på veckan och visst är scenen med Kelly något utdragen men jag älskar att se och höra honom dansa.
@Filmitch: Skönt att höra att man inte är den enda som regerar på anakronistiska musikalbudskap. 😉 Och utan allt för mycket dansfilmserfarenhet — Gene Kelly regerar!