Bloggkollegan Filmitch och jag har tidigare förenats i (nästan) villkorslös kärlek till Disneymusikalen Mary Poppins. Så när det från samma håll kom ett förslag om att dedicera en hel vecka till genren var jag inte sen att hoppa på musikaltåget. Varje dag publicerar vi texter om varsin musikal, med start i dagens gemensamma påskinspirerade verk. Mycket musiknöje!

***

Easter ParadeHoliday Inn har mycket musikalhistoria på sitt samvete. Det var den första film där Bing Crosby uppförde sin odödliga White Christmas, en melodi som gick vidare och fick en helt egen film 1954. Kanske blev man inspirerad av Easter Parade eftersom även denna sång förekom i Holiday Inn och alltså också fick en ”egen” film 1948 med Fred Astaire och Judy Garland.

Fast egentligen är det väl Irving Berlin som har en hel massa musikalhistoria på sitt samvete. När man börjar tränga in i 30-, 40- och 50-talens musikaler blir det allt tydligare hur denne man fullkomligt tycks ha dominerat branschen och Easter Parade byggdes runt redan existerande och populära sånger, likväl som nyskrivna sådana. Gemensamt har de alla sin örhängesstatus, från Steppin’ Out With My Baby, via Shaking the Blues Away till When the Midnight Choo Choo Leaves. Försök att rida på redan etablerade popularitetsvågar är alltså inget nytt fenomen om det nu var någon som trodde det. Frågan är dock om man kanske ändå gjorde det bättre ”förr i tiden”.

För Easter Parade är en riktigt charmig Pygmalion-historia som jag misstänker att jag kommer att få anledning att återvända till flera gånger. Kanske kan den bli en påsk-tradition lika fast förankrad som White Christmas och Holiday Inn är en jul-tradition?

I början av 1900-talet hade den traditionsenligt New Yorkska påskdagsparaden upp och ned för Fifth Avenue som startades 1870 nått oanade framgångar, inte minst för affärsmännen. Genom idog marknadsföring hade man fått påsken att bli lika viktig för årsbokslutet som tidigare julen varit ensam. Och förstås, inget gott som inte har något ont med sig – 1914 uppmärksammades de usla förhållanden som existerade för de stackars arbetare som svettades över tillverkningen av artificiella påskblommor. Under depressionen var det inte ovanligt att arbetslösa valde just denna dag för att demonstrera för sina rättigheter.

Men detta är det bekymmerslösa 1912 och inte ett moln förmörkar den prunkande paraden av fantastiska kreationer på framförallt de kvinnliga huvudena. Vädermässigt, alltså. För på både Don Hewes och Hannah Browns personliga himlar finns det nämligen gott om moln.

Han har precis blivit dumpad av sin danspartner Nadine och utan henne är dansföreställningen ”Nadine & Hewes” inte mycket att hänga i påskriset. Hannah är dansflickan han i postdumpningsfrustration plockat upp med försäkran om att han kan ersätta den nyss förlorade Nadine med vem som helst fortfarande brännande på läpparna. Hannah själv är inte lika övertygad kan vi väl säga.

Men Hannahs dubier inför sin förmåga att matcha Dons före detta partner dansmässigt är en västanfläkt jämfört med hennes fruktan att inte kunna knuffa ut Nadine från Dons hjärta. För protegén blir givetvis raskt förälskad i sin lärare, frågan är bara när han ska inse vilken underbar liten fågel han redan har i handen och hur många förvecklingar som kommer att uppstå på vägen till denna insikt.

Storymässigt rör vi oss alltså på välbekant och förhållandevis simpelt musikalterritorium. Den otacksamma och småsinta Nadine (spelad av snabbsteppande nya stjärnskottet Ann Miller) bevisar raskt sin sanna natur genom att tacka nej till både Dons presenter och partnerskap. Samt att vid mottagande av en valpgåva från en vän utropa ”I know just the dress to wear him with!” (nej, inte heller hundaccessoarer är ett nytt påfund).

Schyssta kompisen Johnny kliver raskt åt sidan när han förstår att hans hjärtas kär Hannah älskar en annan och bistår sedan den äkta kärleken så mycket han kan. Hur någon sedan kan föredra Fred Astaire framför snyggingen Peter Lawford är en helt annan historia.

Men det är klart, Peter Lawford kan inte dansa som Freddie… Och Freddie är bra matchad av Judy Garland, både på dansgolvet, i sångregistren och skådespelarmässigt. Det ska erkännas att jag inte är helsåld på Judy Garlands berömda röst, den är lite för mörk och ansträngd för min smak, men här fungerar den riktigt bra bortsett från ett par lite tristare lugna låtar (mest i Better Luck Next Time).

Eftersom jag tidigare bara sett Judy Garland som storögd sextonåring i The Wizard of Oz blev jag mycket positivt överraskad av hennes komiska tajming. Jag gissar att det framförallt är hennes förtjänst att Easter Parade fortfarande känns riktigt fräsch och inte dyker alltför djupt ned i det sentimentala träsket.

Fast ordet ”fräsch” ska väl här ses i sitt historiska sammanhang. Om man bara ville, skulle man kunna säga en hel del om de hierarkier som Easter Parade ändå ger uttryck för. På mångfaldsarenan är filmen, trots sin praktfulla Technicolor, vitare än vit bortsett från den svarta tjänsteflickan Essie och den asiatiske betjänten Sam.

Och även om Hannah ges möjligheter att stå på sig mot den ibland mästrande Hewes (exempelvis när rollerna reverseras i den avslutande Easter Parade) är hon givetvis honom underordnad i de flesta avseenden: ålder, kompetens, erfarenhet, ekonomiskt och jobb. Hennes framgång är betydligt mer beroende av honom än tvärtom, hela filmens premiss bygger ju på att han kan ersätta sina danspartners med ”vem som helst”.

Men sång- och dansnummer håller ändå tillsammans med övriga insatser en så pass hög standard att detta blir invändningar som i alla fall jag kan ha överseende med. Jag är fullt nöjd med att njuta av Fred Astaire iförd vit kostym och knallorangea strumpor (jag sade ju att det var technicolor…) samt en för tiden säkerligen avancerad trickfilming i den påkostade Steppin’ Out With My Baby.

Hela soundtracket finns på Spotify. Vad Filmitch tyckte om dagens färgsprakande parad kan du läsa här. Dogday Design har gjort headern.

Och för nästan exakt ett år sedan hade även Blue Rose Case en hel musikalmånad. Kommer vi att överlappa, månne?