Musikalvecka: Sweeny Todd: The Demon Barber of Fleet Street (2007)

Sweeny ToddAllt kliva över allt för många lik för att få det man vill lönar sig sällan, vilket domare Turpin är på väg att upptäcka. Fast problemet i just det här fallet är eventuellt att han inte klivit över tillräckligt många lik, utan istället såg till att deportera sin rival till Australien för femton år sedan.

Den bittre barberaren Benjamin Barker är nämligen tillbaka i en ny persona – Sweeny Todd – och han kommer inte att låta någon eller något stå i vägen för sin hämnd på Turpin. Men innan han kommer så långt måste han se till att hitta en någorlunda trygg tillflyktsort i världsmetropolen London.

Han söker upp sin forna hyresvärdinna Mrs. Lovett och återtar sin barberarlokal ovanpå hennes pajbutik. Tack vare massiv köttbrist är Londons lösspringande katt- och hundpopulation reducerad till ett minimum och ingen är särskilt intresserad av att köpa Mrs. Lovetts vidriga (enligt henne själv) bakverk.

Men medan Sweeny väntar på att få utkräva sin hämnd kommer han och Mrs. Lovett på hur de ska starta upp en verksamhet som gynnar dem båda. In som orakad och ut som pajfyllning, för att uttrycka det enkelt.

Berättelsen om den mordiske barberaren vars offer blir kannibalistiska pajer publicerades redan under mitten av 1800-talet i så kallade ”Penny dreadfuls”, men har eventuellt rötter som är äldre än så. Tydligen finns det något slags besvärjelsebehov som Sweeny tillfredsställer eftersom historien återberättats ett otal gånger. Kanske inte det mest självklara valet för en musikal, en genre som vanligtvis går ut på att vara så klämkäck som möjligt, men Stephen Sondheim tog steget 1979.

Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street är en filmatiserad musikal, men det förekommer en del dialog mellan numren. En hel del av dem har också fått stryka på foten jämfört med scenversionen, som är närmare tre timmar lång.

Filmen gjorde mig lite förvånad. Redan innan hade jag fått klart för sig att detta var ytterligare en Burton-Depp-Bonham Carter-produktion med mer eller mindre generisk Burton-goth i det visuella, så det var inte där överraskningen gömde sig. Nej, jag trodde nämligen att jag gillade Stephen Sondheim, men en bit in i ett rätt skrikigt partitur insåg jag att så inte var fallet. Först efteråt förstod jag att trots att namnet Stephen Sondheim kändes väldigt välbekant, så hade jag av hans musikaler bara sett West Side Story och där var han inte ansvarig för musiken.

Och trots ett par ytterligare tittningar och lyssningar kan jag inte komma överens med Sweeny Todds musikaliska innehåll. Det är helt enkelt inte njutbart. Filmens hela styrka ligger uteslutande i dess gruvliga historia som i och för sig är rätt underhållande. Och rätt ska vara rätt, Burton har verkligen inte sparat på blodet. Ibland skulle man nästan kunna förledas att tro att det är Tarantino som haft ett finger med i det hela.

Sweeny Todd är en man som är fullkomligt uppslukad av sin hämnd och som inte ens drar sig för att använda sin egen dotter som lockbete för att kunna utkräva den på domare Turpin. Han är som ett svart hål, vilket drar ned alla runt omkring honom i sin bottenlösa avgrund. Han påstår inledningsvis att det enda som hållit honom upprätt under alla åren i exil är tanken på att kunna återvända till fru och dotter men man kan fråga sig om de varit särskilt tacksamma över att få tillbaka Sweeny Todd, snarare än Benjamin Barker.

Tyvärr känner jag också att jag blivit aningens less på combon Depp-Bonham Carter. Trots alla lovord som öses över Johnny och hans dystra uppenbarelse tycker jag att han ser ut som han har gjort i varenda Burton-film de senaste tio åren. Helena å sin sida är (som vanligt) en mer boho chic än sliten Mrs. Lovett. I just det här fallet blir radarparet med råge överglänsta av både Sacha Baron Cohen och Timothy Spall i sina betydligt mer tacksamt humoristiska roller.

Ett par roliga scener finns förstås, särskilt den där Sweeny och Mrs. Lovett står och diskuterar fördelar respektive nackdelar med olika offer ur ett kulinariskt perspektiv. Men även bortsett från att Sweeny Todd är en halvdan Tim Burton-film, är musiken som sagt inte min grej och då blir det aningens svårt för en musikal att lyfta.

Vad kan Filmitch ha hittat på idag? Kanske en annan ”skrämmande” musikal?

star_full 2star_full 2

10 reaktioner till “Musikalvecka: Sweeny Todd: The Demon Barber of Fleet Street (2007)”

  1. Håller med ingen favorit – just avsaknaden av bra låtar gör att filmen blir lidande.Enda låten som satte sig var Johanna(?). Det är lite svårt att skilja de åt då det sjungs (nästan) non-stop vad jag minns. Såg den en gång och är nog inte överdrivet sugen på en omtitt. Intressanta skådisar (Rickman, SBC mf.l) samt fina kulisser och bra story gör att filmen trots allt får godkänt hos mig.

  2. Ja, jag vill också minnas att Joanna rent musikaliskt var den trevligaste låten. Och Rickman är ju förstås alltid sevärd.

  3. Joaaaaanaaaaa…..Joaaaanaaa. Den enda trudilutt värd att minnas från både filmen och scenföreställningen vilket gör Sweeney Todd till en musikal fullt jämförbar med avskrapet Cats – men – det finns en skillnad. Sweeney Todd är snygg, rent grafiskt. Goth-känslan är härlig och vem skulle kunna göra det bättre än Tim Burton. Men, igen, det hjälper inte. För mig är filmen godkänd men det är knappt.

  4. @Fiffi: Nämen, hallå där! Inte klanka ned på Cats — en av mina absoluta musikalfavoriter. När det gäller Sweeny är vi emellertid överens, visst är den snygg men det räcker ju inte.

  5. Va? Cats? CATS? Vid tillfälle får du jättegärna förklara lite närmare vad du ser som bra med den musikalen för jag kan inte se något som hamnar på plus mer än Memory då, fast den måste sjungas av Barbra! 🙂

  6. @Fiffi: Hehe, å Memory är den enda låten jag _inte_ gillar 🙂 Fast om jag ska försöka mig på någon slags argumentlista blir det nog något i den här stilen:
    1. Gillade dikterna innan jag ens visst att det fanns en musikal
    2. Det var den första musikal jag någonsin såg
    3. Jag såg den i London
    4. Jag köpte skivan dagen efter och lyssnade sönder den

  7. Ojdå, jag gillar den här skarpt. Jag och sambon har till och med haft en låtlista med alla låtar som vi sätter på när vi går och lägger oss 😉

  8. Köper dina argument 🙂
    Jag såg den på Broadway ihop med en fullsatt salong korvätande amerikaner som definitivt inte gick på musikal för att sitta tysta och titta på det som hände på scen.

    Men katterna. Zzzzzzznnnark. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: