”Where no man has gone before”

Ibland faller allting på plats så självklart och elegant. Efter att ha våndats över fokus för detta senaste Filmspanar-tema fick jag vad som närmast kan liknas vid en uppenbarelse. Inte för att det saknats kandidater till ett så fruktbart ämne som film och manlighet, men jag kände att jag hade svårt att hitta den där lusten. Visst skulle jag kunnat se om Die Hard (” Yippee ki-yay”), First Blood (”It wasn’t my war!”) eller Scent of a Woman (”Hoohah!”) eller nästan vilken som helst av de många filmer som finns i min omedelbara närhet. Problemet var bara att jag inte hade någon lust.

Men filmsjälen fick sig en rejäl vitamininjektion av Star Trek Into Darkness (Just you wait…) och där blev det också helt uppenbart vad manlighetstexten skulle handla om. Plus att det dessutom blev en bra avrundning på de första sex Star Trek-filmerna som vi hittills hunnit ta oss igenom.

Numera är det (förhoppningsvis) ingen som höjer på ögonbrynen när någon av kvinnligt kön uttrycker en faiblesse för science fiction. Vi har ju för tusan haft kvinnliga rymdskeppskaptener i Star Trek! Men på det glada 60-talet var Mannen normen, vilket bland annat märks i titelcitatet som pryder detta inlägg. I filmserien var det först i Star Trek VI: The Undiscovered Country som tittarna i början på 90-talet blev serverade det mer könsneutrala ”where no one has gone before”.

Det jag började fundera på där i biomörkret medan unge Kirk och Spock bländades av J.J. Abrams lens flares, var om inte alla stadigvarande karaktärer från TOS (och de sex första filmerna förstås) skulle kunna ses som olika mansroller, snarare än enskilda individer. Var och en kan de framstå som endimensionella (förutom när de påverkas av ondsinta energimoln eller berusande rymdsmittor förstås), men tillsammans utgör de en i vissa avseenden fascinerande komplex manlighet.

Pavel Chekov är den naive och impulsive gossen, ständigt lika entusiastisk och rask till mer eller mindre förhastade slutsatser. Montgomery Scott är den lösningsinriktade fixaren, en rymdens McGyver som med hjälp av en strippad communicator, några grafitskärvor och lite dilithium kan bygga en warpkärna. I det här perspektivet skulle då både Uhura och Hikaru Sulu kunna stå för en mer kommunikativ, aningens mer sorglös, sida hos den annars strikte 60-talsmannen.

Ytterligare fokus och utveckling ligger förstås hos Dr. Leonard ”Bones” McCoys tes och Spocks antites, vilka får ses som de två viktigaste karaktärerna i denna besättningsuppsättning. Bones är känslosam och ibland nästan lika impulsiv som den unge Pavel. Det är förstås något som skär sig mot Spocks briljant analytiska men känslolösa sinnelag. Spock har inga problem med att i varje ögonblick avgöra vilka av massans behov som bör får övertaget över de behov som bara fåtalet – eller den enskilde – har.

Syntesen av inte bara McCoy och Spock, utan hela besättningen, återfinner vi föga förvånande i kapten James T. Kirk. Trots lång och trogen tjänst inom Stjärnflottan är han fortfarande barnsligt entusiastisk och nyfiken på allt vad den oändliga rymden har att erbjuda. Det okända innebär spänning. Det obegripliga, däremot, innebär frustration. Behovet att förstå (istället för att lugnt konstatera att fakta ibland är otillräckliga för en tillfredsställande slutsats) är stort och i detta avseende är Kirk betydligt mer McCoy än Spock.

Kirk är nästan lika kompetent som sin chefstekniker när det handlar om Enterprise och kan vara lite lagomt uppsluppen när situationen så kräver. En superintelligent robot är ingen match för kaptenens logiska övningar men han charmar också brallorna av både människor och de utomjordingar som i minsta möjligaste mån kan ses som kvinnliga.

Men vår ärade kapten inte bara en lover, utan givetvis också en fighter. Han tvekar inte en sekund att skydda både sig, sin besättning och inte minst sitt skepp när så krävs. Och även om Federationens syfte allt som oftast kontrasteras mot klingonernas hänsynslösa erövringar, går Kirk inte sällan aningens självgod in i relationer med andra arter, bergfast och tryggt förvissad om att hans och mänsklighetens väg är den enda riktiga.

Tålamodströskeln för halsstirriga forskare, byråkratiska behov eller juridiska spetsfundigheter är låg och närvaron av både akademiker och diplomater på Enterprise ses oftast som ett nödvändigt ont. Inte sällan strular de till mer än de hjälper. Som tur är finns ju Kirk där för att reda i röran.

Summa summarum är 60-talsmannen rakryggad och bestämd, säker på rätt och fel samt snar till beslut men sällan obetänksam. Omtänksam utan att bli mesig, intuitiv utan att bli velig och leder med fast hand utan att för den skull bli fyrkantig.

I filmerna framställs dessutom särskilt Kirk som en bevarare av det traditionella, det verkliga och fysiskt påtagliga, i en hypermodern värld. Han läser Dickens i bokform och bestiger berg för hand. Frågan är dock om det inte snarare ska ses som längtansfulla ögonkast tillbaka mot det (inte minst för Mannen) i många avseenden enklare 60-talet. Filmerna förstärker också i högre grad än serien familjekänslan – besättningen är även i detta avseende inte enskilda karaktärer, utan delar i en helhet, och över dem vakar patriarken Kirk.

I Star Trek måste denne man handskas med två olika kvinnligheter. Enterprise är den trygga (liv)modern (tack för idén, Henke!), som i sin tur måste beskyddas av sin herre och mästare. Besättningen styr henne och i utbyte mot lång och trogen tjänst orsakar hon aldrig några problem som inte kan hänföras till yttre omständigheter (beskjutning, magnetisk strålning, klåfingriga aliens eller ofärdiga reparationer).

I motsats till Enterprises trygghet finns samtidigt den okända, farliga, men ack så lockande rymden. Besättningens grunduppdrag är ju att vara djärv och tränga sig in i dittills outforskade skrymslen och vrår. Rymden är oberäknelig, men kan man ta henne på rätt sätt, lägga hennes mysterier under sig, är belöningen desto större.

Det finns mer skrivet och tänkt om Star Trek-världen än jag ens orkar reflektera över, än mindre sätta mig in i. Detta har alltså varit helt fria funderingar och hugskott. Och visst kan det vara frestande att plocka enkla poänger åt inte minst genus-o-metern när man betraktar denna Enterprises första besättning. Men man ska inte glömma bort att TOS samtidigt stod för en anda av förhållandevis stor respekt och förståelse för det främmande och okända i en tid av permafrost i relationerna mellan två stormakter. Mannen må ha sina brister, men i det här fallet har han åtminstone gjort ett tappert försök.

Hur manliga har de andra filmspanarna varit?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Har du inte sett den?
Filmmedia
Except Fear
Flmr