Star Trek VIIUt med de gamle, in med de (nästan) nya… Knappa åttio år efter katastrofen ombord på en ännu inte helt utrustad Enterprise där den ärevördige kapten James T. Kirk omkom, träffar vi en annan Enterprise-besättning. Men stopp och belägg! Här är Enterprise helt plötsligt ett segelfartyg och Picard med underlydande är utstyrda i toppiga hattar. Det ser snarare ut som om hela bandet har rest ett antal tusen år bakåt i tiden istället för nästan hundra år framåt.

Not to worry, det är naturligtvis det hederliga gamla holo-däcket som får tjänstgöra för att göra någon slags utnämning för Worf till en lite roligare tillställning. Muntrationerna får emellertid övergå i arbete när Enterprise fångar upp en nödsignal från ett observatorium som blivit attackerat av romulaner.

Den enda överlevande är forskaren Tolian Soran och han är märkligt angelägen om att få återkomma till observatoriet. Till slut lyckas han inte bara smyga sig dit, utan också ta Geordi LaForge fånge när ett klingonskepp dyker upp ur tomma intet. Stackars Data är närmast obrukbar på grund av samvetskval över att han inte kunde rädda Geordi. Lägligt nog har han nämligen installerat ett känslochip (upplockat under förloppet av The Next Generation) på sig själv, för att kunna ta del av the ultimate human experience.

Nu gäller det för Picard et consortes att inte bara lista ut vad Soran är ute efter, utan också var han kommer att vara ute efter det.

Ungefär ett halvår efter Star Trek: The Next Generation hade tvingats i malpåse återuppstod alltså Picard, Riker, Troi och de andra för att ta över filmstafettpinnen efter Kirk, Scotty och Chekov (Leonard Nimoy och DeForrest Kelley hade tackat nej till att medverka i filmen).

Till skillnad från när vi tittade oss igenom den första Star Trek-filmserien är vi ännu bara inne på första säsongen av The Next Generation, så jag misstänker att det är en massa mer eller mindre kluriga referenser som vi missar. I nuläget är jag alltså mest tacksam över att vi i filmen slipper den förnumstige Crusher d.y. Plus att jag återigen får anledning att fundera över vad Deanna Troi egentligen gör på Enterprise.

Själva handlingen i Star Trek: Generations är filosofisk i så motto att den hanterar abstrakta begrepp som förlust och huruvida man är beredd att leva med denna förlust eller inte. Är tiden en tjurig, men ändå kär och välbekant, vän? Eller en fiende som klöser hjärtat ur kroppen på dig?

Men det filosofiska budskapet finns i ärlighetens namn mest där för att vi ska kunna bekanta oss med lite klassiskt tidsfarande genom en sorts i rymden kringresande temporal nexus, eller förbindelse. Bortsett från ett par karaktärsfasta och renhåriga knytnävsslagsmål är det hela inte så fasligt actionladdat, däremot finns det gott om de där spänningsskapande sista-sekunden-scenerna (åtminstone antar jag att det är det som är tanken med dem) som av vad jag hittills sett tycks vara Star Treks livsblod.

William Shatner är alltså tillbaka som Kirk, men får ”skådespelar”stjärten ordentligt mörsparkad av både Patrick Stewart och inte minst Malcolm McDowell som den galne (but of course!) vetenskapsmannen Soran.

Det jag antar ska föreställa comic relief i form av en känslosam Data funkar föga förvånande inte alls, utan pendlar mellan att vara antingen fånigt eller irriterande. Temat med att lycka som inte finns i verkligheten blott är en ihålig illusion känner man igen, kanske lite väl bra. Men bortsett från de här smärre invändningarna kan jag egentligen inte hitta några större fel med Star Trek: Generations.

Om det inte vore för att det hela inte känns som en spelfilm, utan ett extralångt avsnitt av TV-serien. Exakt var felet sitter vet jag inte, men det kan i alla fall inte vara i vare sig effekterna eller de riktiga exteriörtagningar som man för en gångs skull har kostat på sig. Specialeffekterna har faktiskt hållit sig riktigt bra och någonstans i universum finns en obebodd planet som är kusligt lik ett klippigt Nevada.

Men för alla del, ska man försöka se Star Trek: Generations som en sjunde del av en filmserie som knappast består av några mästerverk antar jag att man får dubba den till riddare av Godkänd-ordern. Särskilt med tanke på att det är en Star Trek-film som ståtar med ett udda nummer. Har den till och med brutit förbannelsen?

Annonser