Sucker Punch (2011)

Nu var det alltså dags. Dags att se en av 2011 års mest utskällda filmer och försöka ta ställning till om den verkligen var så fruktansvärt usel som jag fått intrycket av eller om alla belackarna bara var dödligt besvikna 300– och Watchmen-kramare.

Vår namnlösa protagonist har ingen större tur med sitt liv när vi träffar henne. I och med moderns död finns det inget som står i vägen mellan två numera föräldralösa systrar och deras slemmige styvfar. I ett desperat försök att skydda sin lillasyster från styvfaderns antastanden skjuter vår huvudperson honom, bara för att missa och istället döda sin syster.

Det mordet renderar henne en vistelse på Lennox Hill, ett mentalsjukhus som är precis så där sunkigt som mentalsjukhus i den här typen av filmer tenderar att vara. Det är också utrustat med likaledes sunkiga vårdare som gör sig bra affärer på att mot en nätt summa pengar exempelvis se till att misshagliga släktingar hamnar i gräddfilen till ett psykokirurgiskt omhändertagande.

Men just som den vassa sylen är på väg att tränga in i den unga flickans hjärnlober bryts sjukhusscenariot och vi befinner oss helt plötsligt på en bordell och strippklubb som drivs av gangstern Blue. Här har han ett litet stall med tjejer och det senaste tillskottet är hon som kallas för Baby Doll, ingen mindre än vår bekant från mentalsjukhuset. Hon är knappast på plats av egen fri vilja men vi förstår ändå att denna klubb egentligen är en plats som enbart skapats i huvudet på Baby Doll i hennes mentalsjukhusversion (nivå ett för enkelhets skull).

Ur askan i elden skulle man lugnt kunna säga, för klubben (nivå två) är knappast något paradis. Faktum är att miljön är så jäklig för Baby Doll att hon finner sig tvungen att återigen fly in i sitt eget medvetande (nivå tre) där hon av Scott Glenn blir utrustad med ”all the weapons you need” och uppmanad att slåss för sin frihet.

Jag tror att jag till viss del kan förstå Zack Snyders vision med Sucker Punch. Han har gått och grunnat på ett par jäkligt häftiga steampunk-, sci-fi- och fantasy-fajtingscener. Själva cloun med alla dessa scener är att den coola fajtingen ska utföras av små flicksnärtor som kan ta hur mycket stryk som helst, tycks födda med en katana i nävarna och kan hoppa så högt att de måste ha brösten fyllda med helium. För att få ihop de lösryckta men häftiga scenerna skapar han en ramhistoria i en ramhistoria i en ramhistoria eftersom alla just nu vill vara Christopher Nolan.

Gott så.

Snyders problem var att han fick för sig att det skulle vara en kul idé att utrusta flicksnärtorna med högklackat, minikjolar och stay ups. Han skapar ytterligare problem med att låta en voice over försöka få det till att fajtingen tjänar ett högre syfte än att bara se cool ut – det är en visualisering av hur vi alla har potentialen att kämpa för vår ”frihet”, må den vara fysisk eller psykisk.

Jag kan acceptera att det är lite orättvist att skälla på Sucker Punch för att den inte på något sätt skapar en arena för kvinnlig egenmakt (finns det någon bra svensk motsvarighet till ”empowerment”?), det var nog heller inte Snyders mening.

Vad jag inte kan acceptera är att han prompt var tvungen att förlägga nivå två till en så övertydligt objektifierande miljö som en bordell, vilken dessutom framställs som en ren bordellfantasi eftersom tjejerna till och med tvingas skala potatis iförda minimala utstyrslar och porrstylade till tänderna.

Valet känns dels onödigt och blir därmed något som reser en väldans massa frågor om syftet med det, dels blir det rent logiskt fullständigt obegripligt. Jag är knappast den första som ifrågasätter att Baby Dolls, i sitt försök att komma undan det högblanka lobotomeringsverktyget, ”trygga plats” blir ytterligare en miljö där hon är totalt kontrollerad och minst lika utsatt som hon var på nivå ett.

Om Snyder gick in i projektet Sucker Punch i akt och mening att skapa en drygt 80 mille dyr runkfantasi måste man säga att han har lyckats. Tittar man bara till själva ytan kan jag faktiskt inte bortse från att filmen i många lägen är våldssnygg, polerad högblank med Lahegas bästa bananwax. Framförallt inledningen, med ett utseende som påminner om Lemony Snicket men filtrerad genom Sin Citys femtiotalsestetik och betydligt mindre barnvänliga atmosfär. Men jag kan lika lite bortse från att den till syvende och sist inte blir så mycket mer än en våldssnygg runkfantasi och högre ambitioner än så borde Zack Snyder ha.