Ibland räcker det inte att se på skräckfilm och läsa om skräckfilm och prata med kompisarna om skräckfilm. Då återstår bara att på egen hand skapa en skräckfilm och i slutet av 70-talet var det zombierullar som gällde.

I alla fall är det vad Joe och hans kompisgäng håller på att pula med under sommaren. Regissör och allmänt bossig för hela produktionen är Charles och Joe är effektmästaren. Charles är uppfylld av konceptet ”production value” och ett sätt att komma åt det är att filma en nattlig scen vid järnvägen.

Grabbgänget får skjuts av Alice som av Charles har övertalats att spela hustru till zombiefilmens protagonist. Lite småspänt blir det väl inledningsvis eftersom Joes pappa fortfarande anklagar Alices pappa för att ha orsakat Joes mammas död vid en olycka fyra månader tidigare i den lokala fabriken.

Men det hela löser sig och grabbarna upptäcker till sin stora glädje att Alice inte bara kan bistå med skjuts, utan också visar sig vara en riktigt duktig skådespelerska. Ännu större blir den positiva överraskningen när det också kommer ett tåg farande, något de inte hade räknat med. Men bonuskänslan håller inte i sig särskilt länge – en bil har tagit sig upp på spåret och resultatet blir en fullkomligt magnifik och ödesdiger tågkrasch.

Kidsen upptäcker till sin förskräckelse att bilföraren (nu föga förvånande svårt skadad) är en av skolans biologilärare och när han uppmanar dem att glömma allt de sett väljer de att fly innan militären kommer på plats. Varför militären istället för polis och annat räddningsmanskap? Det undrar både gänget och stadens invånare och de halvljumma förklaringar man får sig till livs lugnar ingen. Särskilt inte som folk oförklarligt börjar försvinna från den lilla staden.

Vill man, är det inte särskilt svårt att se Cloverfield som en slags testkörning för Super 8. Där tog J.J. Abrams enbart fasta på actionmomenten, ett gigantiskt monster och suddiga handkamerabilder, element som här byggts ut till en mer fullfjädrad drama-action-thriller-sci-fi.

Som många andra påpekat är också Spielberg-influensen tydlig, i flera avseenden känns Super 8 som en uppdaterad klassisk Spielberg-rulle. Stämningen i grabbgänget känns igen (komplett med både Lustigkurren och Den Överviktige) och inte minst tycker jag att J.J. Abrams lyckats bra med den sena 70-talskänslan. Vi har några övertydliga markörer i form av hänvisningar till Rubiks kub, en Walkman och ett par musikval men på det hela taget är tidsandan något som bär upp filmen utan att fullkomligt ta över.

Däremot finns det i och med Joes döda mamma ett klart tydligare sorgset drag än vad man är van vid från gamle Steven. I det avseendet tycker jag också att den trevande relationen mellan Joe och Alice funkar riktigt bra, de knyts ihop av band som vuxna inte kan påverka, hur gärna de än skulle vilja. Emellertid skulle jag vilja ha fått en betydligt bättre förklaring till varför Alice ställer upp på Charles förfrågan till att börja med. Det finns för min del inget i hennes karaktär som skulle vara en anledning för henne att haka på ett halvdant amatörfilmsprojekt, genomfört att en nördigt grabbgäng där alla tycks vara ett par år yngre än hon själv.

Tyvärr finns en ytterligare skillnad till tidigare Spielberg-produktioner och det är det olidligt smöriga slutet. Där kanske framförallt E.T. höll sig på en vettig nivå fylls Super 8 till brädden med sirap och sockervadd. Kopplingen utomjording och Joes mamma funkar inte alls för min del och det hela blir bara plågsamt övertydligt rent symboliskt sett. Synd, för fram till dess var Super 8, i likhet med Cloverfield, en riktigt underhållande monsterrulle.