Ok, såvitt jag kan förstå rör sig Jag är nyfiken – en film i gult på åtminstone tre olika plan. Dels har vi en relativt fiktig historia (men utan påhittade namn) där teatereleven Lena träffar glidaren Börje. Mellan dem sker någon form av relationsutforskande samtidigt som de har sex på Stockholms slottstrappa och i en jävligt gammal småländsk ek. I den här historien brottas Lena också med sina föräldrarelationer – mamma stack när Lena var mycket liten och pappa deserterade från spanska inbördeskriget (och sina ideal) efter bara tre månader.

Dels har vi någon form av halvdokumentär där samma teaterelev Lena, men tillsammans med Ulla och Magnus, går runt på stan och arbetarkongresser och intervjuar folk om klassamhället, kvinnans ställning och icke-våld. Den här Lena har (tror jag) ett förhållande med regissören Vilgot Sjöman.

Utöver de här två historierna vilka löper liksom parallellt bryts barriären allt som oftast och vi får rena metaelement där Vilgot Sjöman regisserar Lena och Börje eller hela filmteamet som försöker uppamma tillräckligt intresse för att lyssna på den unge kommunikationsministern Olof Palme. Eventuellt är det istället på denna nivå som teatereleven Lena har förhållandet med sin regissör (vilken oavsett nivå framställer han sig själv som en rätt nedlåtande bock med en skaplig skepparkrans).

Egentligen är det väl först när man försöker bena upp filmens olika delar som det blir lite förvirrat och man funderar på hur allt egentligen hängde ihop, för när man väl sitter och tittar på Jag är nyfiken – gul följer de på varandra relativt sömlöst. Icke alltför frustrerande med andra ord men jag kan knappast påstå att jag förstår poängen med det hela.

I mångt och mycket känns Jag är nyfiken – gul som något slags halvabsurdistiskt infallsfilmsprojekt med klara politiska ambitioner. Det spretar försvarligt både här och var och jag kan inte med bästa vilja i världen tycka att de politiska intervjuerna, där svensken på gatan får filosofera huruvida det är kläderna som gör klassamhället, går särskilt väl ihop med Lena och Börjes relation. Scenen där Lena och Ulla börjar med att diskutera icke-våldstekniker och sedan helt omotiverat fortsätter med duschonani känns ärligt talat rätt påklistrad.

Men jag antar att det samlande begreppet måste vara ”nyfikenhet” och Lena är primärt nyfiken på (vänster)politik och sex. Just det politiska innehållet är ganska starkt vinklat och pendlar mellan uppriktiga frågor till LO-pampar och mer Michael Moore-betonade inslag (”Köp Svenska Dagbladet. Tidningen med ischias!” Tydligen får bara riktigt gamla människor och tidningar ischias i Lenas värld).

Lite roligt är det att upptäcka att vissa frågor är exakt desamma idag, drygt fyrtio år senare. Då tänker jag bland annat på turismfrågan – är det ok eller skamligt att åka på semester till länder där diktatur råder? Fast 1967 handlade det snarare om Spanien och Mallorca än Kuba och Myanmar. Andra frågor har inte kommit upp på agendan ännu, vilket illustreras av att Börje och Lena vid ett tillfälle bekymmerslöst står och tvättar en bil i en liten skogstjärn. Miljö var ännu inte politik. Inte för Sjöman i alla fall.

Sexet var väl å andra sidan det som fick mest uppmärksamhet när det begav sig. Jag skulle kunna tänka mig att det som upprörde var den totala sammangjutningen mellan det offentliga samtalet (politiken) och det mest privata, alltså sexet och nakenheten. Däremot försöker man inte göra politik av sexet vilket är mycket befriande. Det förekommer exempelvis inga frågor om fri sexualitet i samma anda som frågorna kring icke-våld. Däremot hävdar Lena att hennes nitton första kärleksrelationer enbart varit på killarnas villkor. Lena och Börje skyltar inte, men döljer heller ingenting och jag kan inte annat än tycka att detta är den svenska synden när den är som bäst, det vill säga inte syndigt alls. Bara naket och naturligt. Helt sjukt känns det att man reagerar på Lenas kropp eftersom den är väldigt långt ifrån det tajta och vältrimmade ideal som råder idag. Bara för det känns Jag är nyfiken – gul rätt befriande.

Så, befriande och visst sägs väl en del välbehövliga sanningar. Men på det hela taget känns inte någon av de olika historierna i Jag är nyfiken – gul särskilt engagerande för min del och som tidsdokument är den inte heller tillräckligt intressant. I alla fall inte för att jag ska hoppa jämfota över förväntan att se den blå versionen också.

Även bloggaren Micke på Blue Rose Case såg Jag är nyfiken – gul när den visades på svensk TV strax efter Lena Nymans bortgång. Han fastnade också för de tidlösa frågorna men gillade själva filmupplevelsen bättre än jag själv.

Annonser