När jag hade sett No Country for Old Men blev jag lite sugen att se om John Sayles Texasbrottsdrama Lone Star (det måste ha varit minst tio sedan sist) eftersom det kändes som om historierna har mer gemensamt än bara södra Texas och gränsen mot Mexico.
Helt fel ut var jag inte: i bägge filmerna spelas huvudsakliga roller av stenhårda Texassheriffer, vilka sannolikt föddes iförda cowboyboots (men utan hjulsporrar får vi väl ändå hoppas, för mammas skull). Båda har ett kriminellt ramverk och det förflutna är ett viktigt element. Nyss färdigtittad känns det ändå som om det är mer som skiljer Coens och Sayles filmer åt än bara drygt tio år.
Sam Deeds har kommit tillbaka till hemstaden efter sin skilsmässa från Bunny (det kändes ärligt talat lite knepigt att jobba kvar hos ex-svärfadern) och jobbar nu som sheriff. Det är en rätt stor utmaning eftersom hans pappa, Buddy Deeds, var sheriff innan honom och betraktas som något av ett helgon av i princip varenda stadsbo. Frågan är dock om hjälteglorian är på väg att smutsas ned: ute vid en gammal skyttebana hittas ett skelett, komplett med en rostig sheriffstjärna. Och alla vet att Buddys företrädare Charlie Wade hotade Buddy till livet bara ett par timmar innan sitt mystiska försvinnande.
Men det var egentligen inte så mycket den hägrande sheriffpositionen som lockade Sam tillbaka (ärligt talat är det rätt bökigt att försöka styra rätt mellan kommunalpolitikerna och handelskammaren), som det faktum att hans gamla high school-flamma Pilar fortfarande bor kvar och numera är lika ogift och fågelfri som han själv.
Lone Star berättar sin historia genom att väva fram och tillbaka mellan dåtid och nutid och gör det mycket skickligt (inte minst övergångarna är ofta både snygga och kluriga). Till skillnad från No Country… där det förflutna i sheriff Bells ögon blev något av ett förlovat land är det i Lone Star emellertid lika våldsamt, korrumperat och obegripligt som nutiden. Charlie Wade såg till att ta sin del av allt som pågick i hans county, Sam upptäcker att Buddy knappast var någon ängel i det avseendet heller och för egen del kommer påtryckningar om att han ska ställa sig bakom planerna på ett nytt fängelse. Tjänster och gentjänster.
Lone Star fokuserar också avsevärt mer energi på den etniska problematik som sannolikt förekommer längs med hela gränsen mellan Texas och Mexico. I staden finns en hel del mexikaner, både legalt och illegalt invandrade, en del anglos (som känner sin position mer och mer hotad) och framförallt på armébasen finns en relativt stor svart population. Sayles sätter ett utmärkt ljus på konflikterna under ett PTA-möte (Parent-Teacher Association) där den stora frågan blir vilken historia som eleverna ska undervisas i. Lärarnas hävdande att de är ute efter att försöka visa en så komplett bild som möjligt med båda sidors för- och nackdelar faller för döva öron.
I likhet med Coenfilmen innehåller Lone Star inte tre, men väl två, tunga castingval. Kris Kristofferssons Charlie Wade är stenhård och despotisk, medan Chris Cooper som Sam Deeds är mjukare och mer eftertänksam, formad som han är av att fortfarande leva i sin pappas skugga. Båda är lysande i sina respektive tidsåldrar.
Pilar görs av en väldigt trevlig Elizabeth Peña, men hon kommer aldrig riktigt bortom sin trevlighet (till viss del får detta skyllas på manuset) och tyvärr håller sig kemin mellan henne och Cooper också på en trevlighetsnivå. I tillbakablickarna spelas Buddy av Matthew McConaughey men han gör inte så mycket väsen av sig, så det är fullt acceptabelt.
Utöver dessa skådespelare förekommer betydligt fler mer eller mindre kända birollsinnehavare och här finns också Lone Stars svaghet. Sayles har velat spinna lite för många trådar mellan dåtid och nutid och medan det aldrig blir rörigt eller ens ofokuserat känns det som om han sprider sig (eller snarare sin historia) lite väl tunt. Vi har inte bara en, utan två (nästan tre, och ytterligare en symbolisk), far-sonkonflikt, en mor-dotterkonflikt, illegal invandring, en helt fristående historia på armébasen och runtomkring allt detta Sams grävande i vad som egentligen hände Charlie Wade den där natten.
När det gäller förhållandet till ödet och till dåtid, till historien, intar No Country… och Lone Star olika förhållningspunkter. I No Country… tycks Cormac McCarthy och Coenbröderna mena att man aldrig kan undfly sitt öde och Sheriff Bell konstaterar med en viss sorg att han inte känner sig hemma i dagens samhälle. Sam och Pilar beslutar sig istället för att kasta av sig det historiska bagaget som inte gör någon av dem lyckligare och istället starta med en Tabula rasa (i en symboliskt rätt smart scen där de sitter vid den nedgångna drive-inbiografen). Om detta överhuvudtaget är möjligt är förstås en helt annan sak.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Denna film har killarna i podcasten Filmspotting pratat väl om, och den ligger på min lista över filmer som jag borde se någon gång. Rädd för spoilers har jag skummat lite i början av din text och det verkar vara en film för mig.
Vill du undvika spoilers är det nog bra att ta det försiktigt med läsningen, som jag varnar för är jag inte så grannlaga när det gäller sådana saker. Tror absolut att det här skulle kunna vara en film för dig, inget mästerverk men ett gediget hantverk och intressanta historier. Skulle vara väldigt spännande att se vad du tycker om den.
Verkar vara något värt att kolla upp. Upplägget samt Ch/Kris låter som ett scenario som inte kan gå så värst fel.
Sayles är oftast bra men ibland kan han falla för frestelsen att skriva tittaren på näsan lite väl mycket dock inte i den här filmen, åtminstone inte så att det stör mig. Jag gillade denna främst då Cooper & Kristoffersson porträtt.
@Pladd: Det tycker jag absolut att du ska göra. Ch/Kris blir i princip alltid rätt
@filmitch: Jag tycker han blir bättre och bättre men jag har å andra sidan bara sett den här, Passion Fish och City of Hope och han har ju faktiskt regisserat rätt så mycket mer inser jag efter en snabbtitt på IMDb.
Ah, den här gillade jag även om jag håller med om invändningarna; Sayles har för många historier igång, det blir spretigt. Hehe, jag hade glömt att McConaughey var med. Han funkade väl.
Kris är grym.
Jag har sett ganska många Sayles filmer och jag håller med. En kompetent regissör som ibland kan vilja skriva en på näsan (när det gäller politiska saker).
Dyker nog upp på bloggen framöver.
@Jojjenito: Ja! Ett Sayles-maraton 🙂 Att du inte kom ihåg McConaughey kan ju faktiskt vara en positiv grej, beroende på vad man tycker om honom.
Nån gång blir det definitivt ett Sayles-maraton. 🙂
@Jojjenito: Det ser vi fram emot.
Intressant att du jämför denna med No country for old men, en film som ligger i min pipeline för omtitt. 🙂
@Fiffi: Spännande, i min bok höjdes No Country… med en omtitt.