alt. titel: John Carpenter’s Christine

För Hollywoods idiotier, bevare oss milde herre gud… När jag surfar in på Wikipedia-sidan för filmatiseringen av Stephen Kings bok om den mordiska bilen blir jag raskt informerad om att man planerar en remake. I 3D… Att man vill göra om filmer som Halloween och A Nightmare… kan jag förstå, där finns ju något att bygga på och sikta mot, men vad fasen ska man sikta mot när det gäller en Christine-remake? Utom möjligen att hoppas på att man har lärt sig några läxor om filmmakeri andra gången gillt.

Dennis och Arnie är bästa vänner. Det som gör att vänskapen höjer ögonbrynen hos de så gruppmedvetna klasskompisarna på high school i lilla Libertyville är det faktum att Arnie är den ultimata nörden med livslångt medlemskap i schackklubben och gigantiska glasögon medan Dennis är skolans firade footballstjärna. Men som en kil in i denna vänskap kör så en dag Christine, en nedgången röd och vit Plymouth Fury av 1958 års modell. Arnie känner att han måste ha bilen till vilket pris som helst, Christine talar till honom och snart talar hon också om för honom att hon är det enda han behöver. De som gör Christine eller Arnie något förnär får bittert ångra sig. Ett litet tag i alla fall, innan de blir påkörda av en mystisk röd och vit bil.

Jag kan väl inte säga att jag hoppades på särskilt mycket när det gäller den här filmen, inte ens fast Stephen Kings bok är en av mina absoluta favoriter. Men att man skulle kunna göra något så hafsigt och, vad som tycks, dåligt genomtänkt baserat på en så pass effektiv och i grunden väldigt enkel historia hade jag nog inte riktigt kunnat föreställa mig. Framförallt inte av John Carpenter (skäms!). Det är som om en ohederlig byggherre tagit själva ramverket (besatt bil och hennes offer) och sedan sparat in så mycket det bara går på vatten, elledningar och fasad. Slutresultatet blir inte mer än en chimär av ett hus. Av Kings ypperliga stämning, som befästs redan i bokens första meningar (“…I think [Christine] was [Arnies] only true love. So I call what happened a tragedy”) finns ingenting kvar.

Bokens stora behållning är Kings mästerliga och ganska långsamma uppbyggnad av historien om Christines besättande av den stackars Arnie och i detta spelar Dennis och Arnies relation en stor roll. Här får vi en ingående skildring av pojk- och ung mansvänskap som är underbart väl beskriven och som gör att man inte tvekar det minsta om varför Dennis och Arnie egentligen är bästa kompisar, trots deras till det yttre stora olikheter.

Inget av detta har följt med över till filmen. Här ställer vi oss lika frågande som den övriga tonårshorden till varför Dennis och Arnie umgås. Arnies ursprungligt successiva förvandling går på ett par minuter och känns därför föga trovärdig. Ena sekunden är han nördarnas nörd, så stereotyp att det är skrattretande, och nästa har han blivit en femtiotalsraggare med skinnväst, brylcreeme i håret och lika stereotypt hetsig och våldsam. Snabbt går det också när Arnies flickvän Leigh (Alexandra Paul — Baywatch, anyone?) bestämt sig för att söka tröst och stöd hos Dennis när hon är orolig för sin pojkväns mentala hälsa i hans hängivenhet till sin bil.

Av någon anledning blir de från Christines radio ständigt skvalande femtiotalshitsen och instrumentpanelens ögonlika lysande aldrig lika läskigt att se som det är att läsa om dem. När slutstriden väl kommer igång vill man mest bara att Dennis och Leigh snabbt (lika snabbt som utvecklingen av deras relation har gått, om det är möjligt) ska kunna peta ned Christine i bilpressen eller vad de nu tänkt sig för att ta kål på den till synes odödliga bilen så att eländet tar slut någon gång. Att Harry Dean Stantons minst sagt överflödiga poliskaraktär, när allt är över, hävdar att Dennis och Leigh är ”heroes” kommer som en fullständig överraskning, lika mycket för oss som för dem vad det verkar.

Annonser