Christine (1983)

alt. titel: John Carpenter’s Christine

För Hollywoods idiotier, bevare oss milde herre gud… När jag surfar in på Wikipedia-sidan för filmatiseringen av Stephen Kings bok om den mordiska bilen blir jag raskt informerad om att man planerar en remake. I 3D… Att man vill göra om filmer som Halloween och A Nightmare… kan jag förstå, där finns ju något att bygga på och sikta mot, men vad fasen ska man sikta mot när det gäller en Christine-remake? Utom möjligen att hoppas på att man har lärt sig några läxor om filmmakeri andra gången gillt.

Dennis och Arnie är bästa vänner. Det som gör att vänskapen höjer ögonbrynen hos de så gruppmedvetna klasskompisarna på high school i lilla Libertyville är det faktum att Arnie är den ultimata nörden med livslångt medlemskap i schackklubben och gigantiska glasögon medan Dennis är skolans firade footballstjärna. Men som en kil in i denna vänskap kör så en dag Christine, en nedgången röd och vit Plymouth Fury av 1958 års modell. Arnie känner att han måste ha bilen till vilket pris som helst, Christine talar till honom och snart talar hon också om för honom att hon är det enda han behöver. De som gör Christine eller Arnie något förnär får bittert ångra sig. Ett litet tag i alla fall, innan de blir påkörda av en mystisk röd och vit bil.

Jag kan väl inte säga att jag hoppades på särskilt mycket när det gäller den här filmen, inte ens fast Stephen Kings bok är en av mina absoluta favoriter. Men att man skulle kunna göra något så hafsigt och, vad som tycks, dåligt genomtänkt baserat på en så pass effektiv och i grunden väldigt enkel historia hade jag nog inte riktigt kunnat föreställa mig. Framförallt inte av John Carpenter (skäms!). Det är som om en ohederlig byggherre tagit själva ramverket (besatt bil och hennes offer) och sedan sparat in så mycket det bara går på vatten, elledningar och fasad. Slutresultatet blir inte mer än en chimär av ett hus. Av Kings ypperliga stämning, som befästs redan i bokens första meningar (“…I think [Christine] was [Arnies] only true love. So I call what happened a tragedy”) finns ingenting kvar.

Bokens stora behållning är Kings mästerliga och ganska långsamma uppbyggnad av historien om Christines besättande av den stackars Arnie och i detta spelar Dennis och Arnies relation en stor roll. Här får vi en ingående skildring av pojk- och ung mansvänskap som är underbart väl beskriven och som gör att man inte tvekar det minsta om varför Dennis och Arnie egentligen är bästa kompisar, trots deras till det yttre stora olikheter.

Inget av detta har följt med över till filmen. Här ställer vi oss lika frågande som den övriga tonårshorden till varför Dennis och Arnie umgås. Arnies ursprungligt successiva förvandling går på ett par minuter och känns därför föga trovärdig. Ena sekunden är han nördarnas nörd, så stereotyp att det är skrattretande, och nästa har han blivit en femtiotalsraggare med skinnväst, brylcreeme i håret och lika stereotypt hetsig och våldsam. Snabbt går det också när Arnies flickvän Leigh (Alexandra Paul — Baywatch, anyone?) bestämt sig för att söka tröst och stöd hos Dennis när hon är orolig för sin pojkväns mentala hälsa i hans hängivenhet till sin bil.

Av någon anledning blir de från Christines radio ständigt skvalande femtiotalshitsen och instrumentpanelens ögonlika lysande aldrig lika läskigt att se som det är att läsa om dem. När slutstriden väl kommer igång vill man mest bara att Dennis och Leigh snabbt (lika snabbt som utvecklingen av deras relation har gått, om det är möjligt) ska kunna peta ned Christine i bilpressen eller vad de nu tänkt sig för att ta kål på den till synes odödliga bilen så att eländet tar slut någon gång. Att Harry Dean Stantons minst sagt överflödiga poliskaraktär, när allt är över, hävdar att Dennis och Leigh är ”heroes” kommer som en fullständig överraskning, lika mycket för oss som för dem vad det verkar.

22 reaktioner till “Christine (1983)”

  1. Det är såklart längesen jag läste boken och minns inte särskilt mycket av den, förutom att den hade en viss stämning jag gillade. Filmen har jag trots det, och trots Carpenter, aldrig varit intresserad av att se. Din underhållande sågning ändrar inte på den saken! 😀

  2. En skön ”fredagare” som vanligt!
    Länge sedan jag både läste boken och såg filmen, men kommer ihåg att jag blev lite snopen eftersom filmen kändes långt ifrån lika fyllig som den tjocka boken, och du sammanfattar ju det hela rätt glasklart i texten ovan… 🙂

  3. Nu fick jag mig ett gott skratt vilket behövs en dag som denna när Blogger bestämt sig för att repareras (och raderas inlägg) och mitt tålamod angående bloggstrul är i princip noll.

    Så TACK för en lysande sågning av en film som i min bok, när den kom, fick en femma men då fick ALLT relaterat till Stephen King det 😉

  4. En av få äldre King-böcker jag inte läst och en film jag verkligen hatar. Första gången jag såg den var på tv när jag låg på sjukhuset. Jag hade precis blivit opererad i handen, jag var hög på morfin och jag skrattade hysteriskt. Ett av Carpenters värsta lågvattenmärken.

  5. När jag läser recensionen så förstår jag att de vill göra en remake. Om man får tro dig så var ju original versionen en rätt risig adaption.

  6. @BRC: Att hålla sig borta trots Carpenters lockrop är nog en bra idé. Kul att du gillade den.

  7. @Steffo: Ja, man kan ju inte gå ifrån ett vinnande koncept hur ofta som helst. Jag var ändå beredd på att filmen skulle vara rätt sunkig, men inte SÅ sunkig.

  8. @Fiffi: Ja, det verkar inte fungera så bra just nu med blogg — skönt att jag kunde vara ett ljus i mörkret och kul att du gillade texten 😉 Hade jag sett den när jag var inne i min mest hysteriska King-period hade jag sannolikt också gett den en femma. Bara därför att.

  9. @TiK: Oh, men boken borde du verkligen testa tycker jag. Jag kanske också skulle ha sett den under viss kemisk påverkan, det kan lyfta det mesta 😀 Ditt omdöme känns pålitligt, fast jag skulle nog behöva se om Vampires för den minns jag som redigt dålig 😉

  10. Visst Vampires tillhör oxå bottenskrapet, precis som Ghosts of Mars och Masters of Horror skräpet Pro-life. Och då ska vi inte ens snacka om hans mysprojekt Starman eller Memoirs of an Invisible Man. Fan, för att vara en amerikansk skräckmästare så har Carpenter gjort jävligt mycket skit. 😉

  11. Jäfört med Christine är Vampires ett mästerverk, maken till dynga. Boken däremot är en av Kings bästa och sorgligaste. en av få böcker jag läst om ett flertal ggr. Har alltid gillat King men det är långt ifrån allt han skrivit som är bra, en del är t.om ganska uselt eller åtminstone oinspirerat.

  12. @filmitch: Så trevligt, ytterligare en Christine-fan (rätt version, alltså) 😉 Jag får kanske ta dig på orden när det gäller Vampires vs Christine. Tror dock Vampires står här hemma någonstans…

  13. Christine var en av de första King jag läste (tror den första var Eldfödd eller Död zon). Vid den här tiden blev jag helt hooked på King och då snackar jag fullständigt tokbesatt. King hade (och har ibland fortfarande) en sjuk förmåga att skapa levande miljöer och människor. Karaktärer som man verkligen känner som egna kompisar, helt otroligt egentligen. Christine var inget undantag. Kan fortfarande komma ihåg Arnie och Dennis ganska tydligt. Hehe, och så LeBay.

    Filmen har jag sett delar av för länge sen. Inget jag prioriterar, och det verkar jag göra rätt i. 😉

  14. @Jojjenito: När King är bra är han mycket bra. Tyvärr blir sällan hans styrkor särskilt bra visuellt.

  15. @Fiffi & Filmitch: Jag kände mig nog lite extra tjurig, hade inte varit beredd på att den skulle vara SÅ pajjig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: