The Thirteenth Tale (2006)

Margaret Lea ser sannolikt framför sig ett liv som kommer att fortsätta ungefär som det hon har nu – ensamstående och omgiven av böcker i faderns antikvariat. Margaret och hennes pappa har namn om sig att kunna tillhandahålla böcker som många andra inte har på hyllorna. Därmed är det också naturligt att Margaret hittills inte alls brytt sig om att läsa en av samtidens allra mest uppburna författare – Vida Winter. Margaret tycker generellt sett bättre om gamla böcker, sällsynta eller inte. Gamla böcker har riktiga slut, vare sig det innebär bröllop eller begravning (inte sällan både och).

Därför blir hon ganska förvånad när den kända författaren hör av sig och ber just henne att skriva en biografi. Vida Winter är gammal och sjuk, ett naturligt stadium att önska sig ett eftermäle. Margaret tänker först tacka nej, inte kan hon lämna fadern eller antikvariatet åt sitt öde. Men när författaren lovar henne en historia om bibliotek, hemsökta hus och tvillingar kan hon inte stå emot.

Det är aldrig fel med en berättelse så försjunken i böcker som Diane Setterfields romandebut The Thirteenth Tale. Setterfield åkallar dessutom högst medvetet gotiska klassiker som Jane Eyre och Wuthering Heights. I någon mening är hennes egen roman ett slags omtag på just dessa klassiker. Här finns som sagt ett enormt, eventuellt hemsökt, gods som ligger långt bortom all ära och redlighet. När pengarna tar slut börjar det dessutom bli rejält förfallet, taket läcker och vildvinet letar sig in i spruckna fönsterbågar.

Bokens författare, Vida Winter, vet att berätta om osunda relationer, olycksbådande dödsfall och fatala födslar. Tvillingflickor som växer upp utan en mor, vilket skapar ett ohälsosamt starkt band mellan dem. Eventuellt är en av dem dessutom “ond”, vad nu det kan betyda i sammanhanget.

Jag har inga större problem med att identifiera mig med Margarets läslust men upptäcker att jag också delar hennes faiblesse för gamla böcker. Åtminstone när det kommer till den här typen av gotiska historier, för denna nyversion fångade mig inte som jag trodde att den skulle göra. Alla troper som jag tycker är underhållande hos exempelvis Dickens eller Brontë-systrarna, förlorar lite av sin lyster hos Setterfield.

Kanske hänger det på att jag tycker att det är roligt med gravallvarligt gammalt melodram, men inte lika kul med nutida gravallvar? Som berättare börjar jag snart till och med bli lite less på Margarets olycksbådande känslor och vad författarens egen historia eventuellt betyder för henne själv.

The Thirteenth Tale är en välskriven och välkomponerad roman, imponerande inte minst för att vara en debut (det märks dock att Setterfield disputerat på ämnet “självbiografiska strukturer”). Men inte tillräckligt engagerande eller berörande för min smak. Däremot är jag givetvis extremt nyfiken på BBC-filmatiseringen med Olivia Colman och Vanessa Redgrave i huvudrollerna.