Jane Eyre (1847)

Då har vi kommit till Charlottes mest kända roman. Jag har ju redan skrivit om en av dess adaptioner, men hur är egentligen förlagan?

***

Den föräldralösa (again with the orphans?!) flickan Jane lever ett miserabelt liv hos sin faster och elaka kusiner som missunnar henne varenda tugga och klädtrasa som de måste bekosta. Vilken lycka när fastern inser att hon kan packa iväg den misshagliga flickungen till skolan Lowood Insitution.

Till en början ser det ut som om Jane ska möta samma öde som gossarna vid Dotheboys Hall men efter lite umbäranden blir skolvistelsen något som hjälper Jane att komma vidare i livet. När hon verkat vid skolan som lärarinna är hon nämligen redo att söka jobb som guvernant.

Hennes annons besvaras av den vänliga Mrs Fairfax vid Thornfield Hall och jobbet går ut på att undervisa den rara Adele. Men en som är varken vänlig och rar är Adeles förmyndare, den surmulne Mr Rochester. Av någon anledning fattar han dock tycke för den unga guvernanten som givetvis snart tycker att själva solen skiner ur hennes arbetsgivares arsle.

Men hon kan för sitt liv inte förstå varför han fortsätter att ha den uppenbarligt livsfarliga Grace Poole som anställd. Om nätterna stryker en märklig skepnad skrattande omkring i korridorerna och futtar eld på än det ena, än det andra. Om det inte är Grace Poole vem kan det då vara?!

Jane Eyre torde också vara mest känd som en odödlig kärlekshistoria men som sådan måste jag säga att jag föredrar Wuthering Heights – den är mer vildvuxen och livskraftig. Jane Eyre är liksom den mer ordentliga kusinen från landet, inte nödvändigtvis tråkig men lite tillknäppt. I likhet med Charlottes övriga böcker som vi ska komma att konstatera. Samtidigt innehåller Jane Eyre nästan mer av gotik och mysterier än Wuthering Heights. En atmosfär som Charlotte utan pardon övergav i sina senare böcker.

Jag blir också lite less på Janes besatthet av Mr Rochester, beskrivningarna av St John Rivers tecknar för min del ett betydligt intressantare porträtt, sannolikt för att de inte är färgade av skolflicksförälskelsen. Dock kan vi konstatera att Charlotte, i likhet med The Professor, gärna använder greppet att låta en förälskad kvinna befinna sig i en sådan position gentemot mannen hon älskar att hon föredrar att kalla honom “sir”. Inte super-jämställt om ni frågar mig…

Förälskelse förvandlar dock inte Jane helt och fullt till ett våp. Möjligen kan man tycka att hon är väldigt snabb med att förlåta Mr Rochester för hans inte så lilla snedsteg men generellt sett är hon en stark person. Hon tackar nej till inte mindre än två giftermålserbjudanden som åtminstone på ytan borde kunna te sig ganska lockande, samtidigt som hon inte heller är någon överhelig typ. Hon deklarerar frankt, i motsats till den överjordiskt goda skolkamraten Helen Burns att hon inte kan nöja sig med enbart andliga belöningar i livet efter detta. I det skulle jag kunna tänka mig att Jane ändå under historiens lopp kunnat vara en relativt positiv kvinnlig förebild – hon är en flicka och kvinna som har egna drömmar och önskemål (vilka inte bara handlar om att bli gift med en bra karl) och som vill se sig om i världen.

Janes personlighet ska dessutom kontrasteras mot de två viktigaste männen som bägge är totala egomonster om än på olika vis. Bortsett från fasterns döttrar är faktiskt de flesta kvinnliga rollfigurerna positiva medan de flesta manliga (som är närvarande i boken vill säga) är rätt negativa.

Ingen fullträff, men helt klart njutbar. En klassiker, helt enkelt…

Librivox: Jane Eyre är inläst av en av Librivox absoluta stjärnor, så även om boken inte känns så intressant är detta en inläsning som bör avnjutas av alla!