X2: Lolita (1962 & 1997)

Det är bara att krypa till korset – läsningen av rysk-amerikanske Vladimir Nabokovs roman Lolita må ha gjort mig provocerad men den gjorde mig också nyfiken på att äntligen ta mig an Stanley Kubrick filmatisering från 1962 främst . Att jag inte sökt upp den tidigare beror på att Kubrick inte är någon favoritregissör för min del. När jag väl försökte ta reda på var det gick att streama adaptionen blev jag påmind om att det också fanns en adaption/remake från 1997 av Adrian Lyne, vilket i och för sig känns ganska följdriktigt med tanke på innehållet.

Och innehållet, ja det är lika välbekant som när jag tog mig an boken. Akademikern Humbert Humbert blir kär i den tolvåriga Dolores Haze, gifter sig med hennes mor Charlotte och inleder ett förhållande med sin styvdotter.

Filmerna tar sig an berättelsen på olika sätt, vilket förstås inte är så konstigt ety Kubrick och Lyne är olika regissörer. Kubrick börjar i slutet och ställer därmed omedelbart Humbert Humbert öga mot öga med den undflyende Clare Quilty. Anno 1962 spelas Quilty av Peter Sellers som får fyllepladdra på i ett luxuöst hus belamrat med flaskor. Vi förstår att det varit ett rent sjujävla partaj kvällen innan. Värden är som sagt fortfarande lindrigt nykter samtidigt som James Masons Humbert lika förtvivlat som förgäves försöker få mannen att inse stundens allvar.

Allt detta skapar i mina ögon en grundläggande känsla av surrealism och mardröm, vilket i och för sig är smart. Då är ju risken mindre att man som tittare ska hänga upp sig lika mycket vid realismen som är Humberts relation med Lolita. Filmen fortsätter i lite samma anda, eftersom Shelley Winters änka Charlotte är en relativt skruvad rollfigur. Manuset lägger viss vikt vid hennes ignorans och sociala pretentioner. Hon är en kvinna som gärna vill imponera på litteraturvetaren som bebor hennes hyresrum och som tycker att rosa champagne är den flottaste man kan bjuda på. Hennes överdrifter passar fint ihop med James Masons avmätta underdrifter och sarkasmer.

Humorn mellan Winters och Mason plockas sedan till viss del upp av Sellers, vars Quilty får vara undflyende på ett klurigt sätt. Här är det inte så att han smyger i skuggorna, däremot låtsas han hela tiden vara olika personer som bara händelsevis stöter på Humbert titt som tätt. Sellers får till och med chans att briljera med sin tyska brytning som skolläkaren Dr. Zempf. Manuset försöker dessutom plocka upp romanens språkliga humor genom att skicka Dolores till ”Camp Climax for Girls” och döpa en läkare till ”Dr. Cuddler”.

Adrian Lynes styrka ligger absolut inte i humor och hans adaptionsremake, med Jeremy Irons i huvudrollen, är därmed en relativt gravallvarlig (och bokstavstrogen) historia. Jag uppfattar att produktionen försökt återskapa Nabokovs 1947 vad gäller miljöer och kostymer. Fokus kommer därmed att tydligare ligga på Humberts gradvisa sammanbrott.

Och det är väl kanske symptomatiskt att min text först nu kommer fram till Humberts egentliga raison d’être – Lolita själv. För på samma sätt som i boken är det Humbert själv som berättar den här historien och det är därmed enbart ur hans begränsade perspektiv som vi får lära känna Dolores eller Lolita. Filmmediet i sig borde kunna möjliggöra ett större utrymme för Lolita själv, men det är en chans som varken den äldre eller den yngre adaptionen valt att hugga.

Därmed blir det också så att hon i bägge versionerna gråter otröstligt när hon får veta att hennes mamma dött men snart söker tröst och stöd hos sin styvfar och sedan tycks den episoden vara över. I enlighet med filmernas olika stämningar får förvisso 1997 års Lolita uppvisa något lite mer av förvirring, otillfredsställelse eller ilska över sin situation. Men i grunden är bägge flickkvinnorna, nymfetterna, villiga partners till styvfadern (Mason skriver att hans Lolita besitter en perfekt blandning mellan en ”tender, dreamy childishness and a kind of eerie vulgarity”) .

Kubricks version måste av naturliga censurorsaker jobba betydligt mer med antydningar än Lyne behövde göra, men ingen av filmerna beskriver relationen som det övergrepp den i realiteten är. Borta är dessutom många av Nabokovs skildringar av hur Humbert mer eller mindre tvingar Lolita till samlag, exempelvis genom att hota med barnavårdsnämnden, eller hans försök att droga henne.

Därmed blir filmerna faktiskt ännu mer problematiska än boken eftersom de i mångt och mycket putsar upp den i grunden smutsiga historien. Något som understryks genom en så enkel detalj som att ”Lolita” i filmerna är ett namn som alla använder på flickan, inte bara Humbert. På de sju år som hann gå mellan bokens publicering och Kubricks film har ”Lolita” hunnit bli ett begrepp som i sin tur fått ett tydligt signalvärde. Ett värde som filmerna alltså låter även andra rollfigurer fästa vid flickan Dolores, vilket gör henne till ännu mer av ett objekt.

Inget av manusen nämner i och för sig uttryckligen Dolores ålder. 1962 spelades rollen av den 14-åriga Sue Lyons och 1997 av den 17-åriga Dominique Swain. Bägge gör bra rolltolkningar; men lika malplacerad som Lyons ser ut i rollen som gravid hemmafru, lika märkligt ser det ut när Swain ska vara en impulsiv flicka med långa fölben. Och även om Swain var 17 när filmen spelades in, är det helt uppenbart att Dolores Haze ska föreställa klart yngre än så i Lynes version.

Jag får väl erkänna att jag ändå fann ett visst nöje i Kubricks Lolita (som film betraktat), tack vare dess skruvade mörka humor. Här måste jag i högre utsträckning påminna mig själv om att filmen beskriver en djupt problematisk (och, icke att förglömma, kriminell) relation, inte minst tack vare att den själv försöker att inte låtsas om detta faktum. Lynes version har å sin sida ett högre produktionsvärde och är något bättre på att ta bladet från munnen när det gäller relationens natur (Lolita får vid ett tillfälle nämna ordet ”incest”). Av någon anledning blev jag inte lika provocerad av dem som av Nabokovs roman. Men frågan är fortfarande om en intressant form kan motivera ett sunkigt innehåll.

Lolita (1962)

Lolita (1997)