The Curse of Frankenstein (1957)

Even before Dracula…there was…Frankenstein!

Jomen, även om det mest välkända Hammer-arvet består av Christopher Lee som den vasstandade greven föregicks han av en baron – Mary Shelleys klassiskt galne vetenskapsman.

Victor Frankenstein är en briljant ung man med en stor förmögenhet och han vet precis hur han ska spendera den. Han ägnar sitt och kollegan Paul Krempes liv åt vetenskapliga experiment för att knäcka varandets stora gåta. Men trots att de börjat glänta på dörren till sådana hemligheter som gränsar till det naturvidriga är Victor ändå inte nöjd.

Paul ser framför sig hur de skulle kunna använda sina upptäckter till att rädda hundratals, kanske tusentals liv, medan Victor girigt vill behålla kunskapen för egen del. Han är inte tillfreds med att blott rädda liv, han vill skapa det! I sitt laboratorium, fyllt med bubblande vätskor i bägare och kolvar, samlar han på kroppsdelar med samma frenesi som en musikentusiast samlar på sällsynta bootleginspelningar från obskyra konserter i små källarlokaler. Och trots att Victor, efter mycken möda och i besvikelse, ger upp sitt experiment som misslyckat så vet vi ju att så inte är fallet.

Ahhh, jag hade faktiskt inte förväntat mig att det skulle vara så härligt att återigen få sätta mig framför en maffigt klassisk Hammer-rulle. Att få se pålitliga och välbekanta namn som Jimmy Sangster och Terence Fisher rulla förbi i förtexterna. The Curse of Frankenstein var bolagets första färgfilm och det känns som om de velat klämma ut mesta möjliga från detta faktum.

Det Frankensteinska hemmet är överdådigt dekorerat med draperier och tapeter. Victors kusin och tillkommande, den sköna Elizabeths klänningar är sällan direkt brokiga men bär alltid någon bjärt kontrasterande detalj (varav den mest minnesvärda sannolikt är rosetten som, av en ren händelse, också accentuerar Hazel Courts barm). Victors laboratorium är i sig inte färgglatt, placerat i en vindskupa som det är, men är å andra sidan fyllt till brädden med olikfärgade vätskor vars experimentella syfte är högst otydligt. Än mer fokus läggs emellertid på det röda blodet som färgar både de tygstycken som Victor bär hem sina gruvliga troféer i och hans egna labbrockar när han stryker av händerna på dem efter lite slicin’ an’ dicin’.

Men Hammer-extravagans i all ära, detta är till 90% Peter Cushings film. Jag gillade honom som Van Helsing i Dracula anno ’58 men där hade han ändå en viss konkurrens från Christopher Lee. Här använder han både stålblick och iskyla för att skapa en genuint obehaglig vetenskapsman, omättlig och gränslös i strävan att uppnå sina mål. Trots behärskning i både tal och gester förmedlar han hela tiden en oerhörd glöd i sina ambitioner som gör att jag i alla fall skulle tänka mig för både en och två gånger innan jag sade emot honom. Hans hungriga (om än inte särdeles subtila) blick på professor Bernstein, vilken omnämns som ”one of the sharpest brains in Europe”, påminner inte så lite om ett en krokodil som ligger och väntar på den där intet ont anande gnukalven som haltar fram till vattenhålet på ett brutet ben.

Jag gillar också att Jimmy Sangsters manus gjort Victor mer kallsinnig än i Shelleys förlaga. Här är han inte bara fixerad vid sitt vetenskapliga värv, han ger också intryck av att mänskliga relationer bara är något som han underhåller för sitt eget höga nöjes skull. Så länge kammarjungfrun Justine köper drömmen om ett framtida giftermål ser han ingen anledning att ta henne ur den villfarelsen. På samma sätt som han omedelbart ser till att göra sig av med henne när hon förvandlas till ett hot.

Nu är Christopher Lee alltså heller inte frånvarande i fallet The Curse of Frankenstein heller eftersom han, mycket tack vare sin imponerande längd, fick äran att axla Boris Karloffs klassiska roll. Utseendemässigt var dock sminkören Phil Leakey tvungen att avlägsna sig från konceptet hög-panna-och-muttrar-i-tinningarna för att Hammer inte skulle bli stämda av Universal. Slutresultatet är för all del skickligt gjort, med mjölkiga ögonglober och en svampigt blåfärgad hy, men inte särskilt skrämmande. Och trots att Lee får vara ett renodlat monster och inte det minsta tragisk eller melankolisk väger hans stapplande uppenbarelse ändå lätt jämsides Cushings Frankenstein.

The Curse of Frankenstein är en solid och härligt gotisk skräckfilm som tack vare Cushings prestation faktiskt fortfarande lyckas vara obehaglig.