Dracula 1958alt. titel: I Draculas klor, Horror of Dracula

Av någon anledning blev det inte av att se Hammers första Dracula-produktion vare sig 2011 eller 2013 men nu måste det ske. Klart jag vill se filmen där Christopher Lee för första gången spelade den vasstandade och Peter Cushing greppade sina pålar.

Lee hade gjort filmer i tio år innan Dracula, men det är helt klart Peter Cushing vilken framhålls som det stora dragplåstret i förtexterna. Hans roller hos bland annat Hammer hade till dags dato också varit större, särskilt som Victor Frankenstein i The Curse of Frankenstein som kom året innan.

Till greve Draculas slott kommer den unge Jonathan Harker för att katalogisera den stora boksamlingen. Men något är på tok, värden finns inte på plats för att välkomna sin nyanställde. Det gör däremot en yppig ung kvinna iförd en klänning som inte ser ut att ge mycket värme i ett råkallt centraleuropeiskt stenslott.

Hon ber Jonathan att ta henne bort från detta helvete där hon hålls fången men innan han hinner säga vare sig ha eller ja gör en ståtlig gestalt iförd slängkappa entré på en trappavsats, ackompanjerad av dramatisk musik. Efter en utsökt brittiskt vältalig introduktion där greve Dracula får anledning att beundra fotot på Jonathans fästmö Lucy låses den unge mannen in för natten.

Vilket är tur, för då får han ju tid att skriva i sin dagbok så vi som tittare kan hänga med i vad som händer (och det är uppenbart att han aldrig haft pestiga småsyskon eftersom dagboken inte ens är försedd med ett sådant där rappligt lås). Jonathan är inte alls någon oskyldig bokmal utan en dedicerad vampyrjägare som rest till slottet i akt och mening att en gång för alla utrota ondskan själv.

Men som vampyrjägare måste man nog säga att unge Harker lämnar en del övrigt att önska. Både vad gäller uppmärksamhet på yppiga unga kvinnors tillgång till hans hals och planering vad gäller vilken vampyr som borde pålas först när det bara återstår minuter av dyrbart solljus – huvudvampyren Dracula eller en av hans kvinnliga minions. Så faller det sig inte bättre än att Jonathans äldre partner in crime, Abraham van Helsing, måste rädda dagen.

Men åhhhh, vad trevligt det här var! Efter Halloweentemat 2013 var det nästan som att återse ett gäng nära vänner när namn som Jimmy Sangster, Anthony Hinds och Terence Fisher defilerade förbi i förtexterna. Även kulisser och färgsättning kändes välbekanta, där Draculas nästan mysiga slott inte har mycket gemensamt med exempelvis Greve Orloks slovakiska Oravský zámok.

Sannolikt är det ett tecken på hur fast man fortfarande är i bilder från senare filmer med Lee, för fortfarande känns det lite ovant att se en så pass ung Dracula som han här porträtterar (36 år).

Sangsters manus är tajt och lyckas på ett rätt elegant sätt bibehålla bokens nyckelscener samtidigt som han har infört en hel del förändringar. Lucy är exempelvis numera Arthur Holmwoods syster och därmed svägerska till Arthus hustru Mina. Ska man bara se en Hammer är denna Dracula-version klart rekommendabel!

Effekter
Egentligen är det inte så himla mycket effekter i Dracula vilket nog var ett smart drag. Inte minst tackar jag vampyrgudarna för den person som såg till att det inte flaxade runt en massa gummifladdermöss. Filmens pièce de résistance är grevens dödsscen som faktiskt är riktigt bra gjord, särskilt ansiktets förfall när Dracula klöser djupa fåror i vad som egentligen är ett lager vax.

Coolhet
Ok, det är bara att lägga sig platt – Christopher Lee har en helt fenomenal tyngd och närvaro i sina scener. Trots slängkappa och tandproteser är den resliga gestalten otvetydigt cool.

Vampyrtyp
Samtidigt som Dracula kan vara imposant förvandlas han ibland nästan till ett djur som kryper ihop och väser när det inte går som han tänkt sig eller han blir överraskande påkommen. När han är drabbad av svår blodlust blir ögonen röda som på en förkyld tvättbjörn. Historien ger inte utrymme för något pip och gnäll om hur ensamt det är att vara den siste av sitt slag och yada, yada, yada. Han kräver inte mer av det odöda livet än en kista, ett slott och yppiga jungfrur. Monstervampyrernas monstervampyr.

Jägaren
Det blir en hel del plattliggande eftersom det som gäller för Lees Dracula också måste gälla för Peter Cushings van Helsing. Jonathan Harker är som sagt rätt klantig, Arthur Holmwood får mest vara lite stressad och halvhysterisk men van Helsing finns alltid där med sin stålblick och utsökt eleganta kläder. Jag skulle inte påstå att Cushing är en skådis som osar värme och trygghet men han lämnar inga tvivel om sin karaktärsfasthet och behärskning. Har han kommit för att utrota en vampyr är det också det han gör. Hans kyla balanserar Lees avvägda dramatik perfekt.

Penetration
Det intressanta i Dracula är att det pålas tre vampyrer; Draculas yppiga minion, Jonathan Harker och Lucy Holmwood, men bara två visas i bild. Gissa vilka… För att det inte ska bli allt för radikala incenstuösa vibbar är det van Helsing och inte brodern Arthur som får ta hand om Lucy. Men även bitandet är förstås i centrum och ges klart erotiska övertoner. Draculas minion blir liten och hjälplös mot Jonathans manliga bröst medan Lucy och Mina Holmwood med skälmska leenden lägger sig inbjudande på den ena sidan i stora dubbelsängar i väntan på sin nattlige besökare. Dracula passar även på att låta sina läppar fara över Minas ansikte innan han går på halspulsådern.

Vetenskapen
Inte ett så tydligt element i Dracula med avseende på avancerad utrustning (vi träffar dock på den trogna fonografen samt obligatoriska blodtransfusionen) men van Helsing går definiti vetenskapligt metodiskt tillväga i sin gärning. Han berättar för Arthur Holmwood att han och hans kollegor ägnat hela sina liv åt att ta reda på ”details of these reanimated bodies of death, the undead, as we call them”.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser