Gänget ombord på forskningsstationen Mana One gör vad varje vetenskapsman (och -kvinna) med självaktning bör göra: de tar sig till ställen där människan inte har någon egentlig plats.

I det här fallet botten på Marianergraven som enligt Dr. Minway Zhangs inte alls är någon botten. Han tror att det istället handlar om en iskall termoklin vilken fungerar som en barriär mellan det hav vi känner och ett helt okänt havsdjup – ”a completely new world”. Megatrycksäkra ubåten Origin tränger igenom termoklinen och dess besättning är inledningsvis full av förundran. Men sedan vidtar skrik och panik i förväntad ordning. Något enormt attackerar dem och ubåten strandar på botten (som nu verkligen är botten-botten).

Det är klart att det bara finns en man i hela världen som kan rädda besättningen innan syret tar slut om exakt 18 timmar. Det är klart att han är en psykiskt vrak efter att (i världens ögon) ha misslyckats med en tidigare djuphavsräddning. Och självklart finns läkaren som förklarande honom för ett psykiskt vrak ombord på Mana One. Snart måste Jona(s) Taylor inte bara slåss mot sin egen mentala hälsa, utan mot ett gigantiskt rovdjur som hotar hela världen. Eller i alla fall en kinesisk turistort.

Andra kritiker har jämfört The Meg med senaste Jurassic World och Sharknado-serien, till den förstas fördel. Och det är klart, så länge vi rör oss i så pass grunda filmdammar (vilka även innehåller rullar som Sand Sharks eller Shark in Venice) är The Meg den stora killen på plan. Men ska vi röra oss ut i något mer rimliga vattenmassor och syna denna senaste hajfilm mot exempelvis Deep Blue Sea eller Open Water står den sig slätt.

Missförstå mig rätt, jag hade naturligtvis inte förväntat mig något mästerverk. Men efter filmen var slut var jag tvungen att erkänna för mig själv att jag åtminstone hade hoppats på något mer än den urvattnade produkt jag just sett. Bortsett från det rent orimliga i själva konceptet att en art urtidshajar skulle ha överlevt miljontals år och dessutom uppenbarligen utvecklat en anmärkningsvärd tryckmotståndskraft, gör filmen liksom ingenting med det hela. The Meg blir i slutänden bara en blek Jaws-kopia med en större haj. Syfy lät i alla fall sin Mega Shark bita itu ett passagerarflygplan. I luften. Då börjar vi snacka fantasifullhet.

Fast i och för sig, hela inledningen med Jonas misslyckade djuphavsräddning är förstås påhittig så det räcker. Åtminstone i perspektivet av den fortsatta handlingen. För här hade vi i så fall alltså ytterligare en urtidshaj som på okänt vis lyckats ta sig igenom termoklinen? En urtidshaj som dessutom satte Jonas tillräckligt mycket på dess spår att han nästa gång lakoniskt med en gång kan konstatera att det som hotar Origin är en hajart som trotts vara utdöd i åtminstone 2 miljoner år.

Men för all del, Jason Statham gör det han ska. Är bister samt flashar både abs och pecs till den kvinnliga publikens stora förtjusning (tro mig, jag satt framför två av dem…). Ingen skugga över hans enskilda prestation men det förtjusande gnabb-utbytet som han ska ha med kinesiska Li Bingbings marinbiolog Suyin Zhang faller till botten som en blindgången sjunkbomb. Hon känns överhuvudtaget ganska stel och det är frågan hur pass bekväm hon egentligen känner sig med en engelsk dialog?

En dialog som ibland dock faktiskt förs på kinesiska ety detta är en amerikansk-kinesisk produktion. Därav också förstås hotet mot badorten Sanya Bay, lokaliserad i sydöstra Kina, istället för Hawaii, Cabo San Lucas eller San Fransisco. Har lockelsen från både kinesiska produktionspengar och publikinkomster någonsin varit starkare än i de senaste årens storfilmer?

Nå, förutom Statham och Bingbing levererar The Meg också australiensiska Ruby Rose, mer avatar än en riktig person. Men så heter hon Jaxx också. Jaxx ser ut som hon är 25 men sveper med handen över hela Mana One och säger vagt att hon ”created this”. Dessutom är hon något slags hackergeni. Page Kennedy är så mycket gällt skrikande och tokrolig ”token black guy” att jag faktiskt på allvar undrar hur han kan leva med sig själv i rollen som undervattensroverföraren DJ. En rover som dessutom tuggas sönder inom fem minuter varefter hans funktion i filmens handling är exakt noll. Som om allt detta inte vore nog har vi också Shuya Sophia Cai som lillgammal åttaårig dotter till Bingbing. Oh, joy…

Ok, så det finns en hel del jag kan ifrågasätta med The Meg. Med det är som sagt snarare ett utslag av svikna förväntningar som jag inte visste att jag hade med mig. På det hela taget är filmen ”helt ok”, jag hade nog bara hoppats att den antingen skulle vara bättre eller rejält mycket sämre.

Peppen från Snacka om film!-podden på The Meg har inte varit nådig de senaste veckorna. Så hur gick snacket? Det går att lyssna på här. Eller om du är mer av en ord-person kan du också läsa vad både Fiffi och Steffo tyckte (har vi tur hakar även Filmitch på). There’s no end to the possibilities! I vanlig ordning har Movies-Noir redan skrivit om spektaklet.

Annonser