Shark in VeniceForskaren (eller läraren, filmen är lite vag på den punkten) David Franks anländer till Venedig för att leta efter sin försvunne fader. Han slänger ett öga på pappans förolyckade dykkompisar och konstaterar frankt (*heh*) att de minsann har dött hajdöden. Venedigs polis är förståeligt nog aningens skeptiska till tanken på hajar i stadens lindrigt rena kanaler men ger David 48 timmar på sig att försöka leta reda på sina dagars upphov.

Det visar sig att Franks d.ä. letade efter en mytomspunnen skatt som ska ha tillhört familjen Medici och David påbörjar sina djupdykningar. Inom kort är hans dykkompis uppäten och han själv eventuellt skadad, fast inte lika svårt som de generösa blodmängderna i vattnet antydde. I alla fall inte mindre skadad än att han kan leta sig fram till the preciousssss, vilken är vaktad av en mängd olika fällor och vassa saker som kommer utskjutande ur väggarna.

När David ska ta sig tillbaka blir han återigen hajattackerad och vaknar upp på sjukhuset. Fast fortfarande med bägge sina ben intakta, trots att vi i vattenscenerna helt klart såg ett manligt underben singla mot botten. Tillhörande Davids olycksaliga dykkompis? Manusförfattarna Danny Lerner och Les Weldon har uppenbarligen inte brytt sig om sådana petitesser, så varför skulle jag?

Innan David och flickvännen Laura hinner lämna Venedig blir de emellertid approcherade av maffiabossen Don Vito Clemenza (Danny Lerner och Les Weldon är bortsett konceptet vithajar-i-medelhavskanaler tydligen inte överhövan fantasifulla) som också är ute efter Mediciskatten. Han ger David ett erbjudande som denne inte kan neka till…

Hear ye, hear ye! Inpränta härmed produktionsbolaget Nu Image Films och regissörsnamnet Danny Lerner för evigt i minnet. Se sedan till att undvika dem som pesten hädan efter.

Nog för att Sand Sharks bjöd på usel CGI, men efter ungefär tre fjärdedelar in i Shark in Venice tvingas vi konstatera att det finns värre saker. Faktiskt mycket värre. Det enda som talar för Shark in Venice är att den till största delen utnyttjar dokumentära bilder av vithajar (men av skiftande storlek och färg) istället för CGI. Dessa filmsnuttar har emellertid använts med en subtilitet som länder Ed Wood genistatus. De ger också stundtals filmen surrealistiska kvaliteter eftersom man exempelvis använt sig av material som visar hajar som bryter sig igenom ett båtskrov, när de egentligen ”bara” ska attackera en ensam dykare i vattnet.

Rollistan ståtar med en Baldwin och Stephen ser minst sagt…välnärd ut med sina små grisögon. Däremot inser jag varför hyfsat välkända (om än inte välrennomerade) skådisar fortsätter att ställa upp i sådana här katastrofrullar. Jämfört med medaktörerna Vanessa Johansson, Hilda van der Meulen och Giacomo Gonnella framstår nämligen Stephen Baldwin som en skådis av Oscarsklass.

I övrigt består rollistan av mestadels öststatsklingande namn vilket eventuellt kan förklara varför majoriteten av alla italienare i Venedig enligt Shark in Venice väljer att prata engelska med varandra (förutom ett enstaka ”prego” eller ”avanti”).

Möjligen skulle man kunna berömma regissör Danny Lerner för ett ekonomiskt sinne, ety samma gatstump återkommer minst tre gånger under en jakt i Venedigs vindlande gränder. Och samma insatsstyrkepolis kan åses fira ned sig ungefär fyra gånger om under den avslutande razzian. En razzia som dras ut i evinnerliga tider samtidigt som David Franks försöker slå dansken Stig Severinsen rekord i att hålla andan under vattnet (22 minuter, bara det mer imponerande än hela Shark i Venice).

Men för all del, äras den som äras bör. Till slut fick Danny Lerners magnum opus mig att ligga ned i soffan och inte kunna göra stort med än kvida av skratt samtidigt som jag förgäves försökte tillfredsställa min syrekippande hjärna med frågor som ”Men när…?”, ”Varför…?” och ”Hur i helvete…?” Ett skratt förlänger livet och är därför värt något aningens lite mer än en överkryssad stjärna.

Annonser