Växte man upp under 80-talet fanns det en stor skiljelinje där man var tvungen att hålla sig på antingen ena eller andra sidan: Stephen King eller Dean R(ay) Koontz. De allra flesta höll på team King, så även jag. De få Koontz-böcker jag testade nådde aldrig upp till samma nivå vare sig språkligt eller spänningsmässigt.

Men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig? Hans serie om den synske Odd Thomas som kan se spöken har ju exempelvis blivit väldigt populär. Nu plockade jag dock inte upp Odd Thomas, utan en pocket som stod och skräpade i bokhyllan vid namn Intensity. Det låter väl lovande för åtminstone spänningsnivån?

Edgler Foreman Winston Vess är en man som lever efter sina egna regler, ständigt på jakt efter livets intensitet. Ibland måste han dock hålla sig till det omgivande samhällets stelbenta och stupida lagar för att inte åka dit. Det som ger Vess intensitet är nämligen att kidnappa, tortera och mörda andra människor.

Hans antagonist i det avseendet (vilken förstås blir läsarens protagonist) är den unga psykologstudenten Chyna Shepard. På ytan skulle man kanske kunna tänka sig att Chyna inte alls skulle kunna utgöra något hot för Vess, så ung och kvinna som hon är. Hon släpar också på ett tungt emotionellt bagage, vilket överraskande nog visar sig bli hennes främsta vapen i kampen mot den kallhamrade seriemördaren.

Vess tysta överläggningar med sig själv och Chynas ämnesval i college ger Koontz många möjligheter att dyka ned i psykologiska funderingar. Allt för många. Det hela blir föreläsande och stelt snarare än engagerande.

Till saken hör också att Koontz använder ett så skitnödigt överlastat blomsterspråk att jag först undrar om han med mig skämta aprillo. Lyssna bara på det här exemplet som dyker upp redan på sida två: ”The girl’s perfect features engender thoughts of succulent, sugar-laden bunches of pinot noir and grenache with translucent purple skin. He can actually taste the phantom grapes as he imagines them bursting between his teeth.”

Och så där fortsätter det. Genom. Hela. Jäkla. Boken. Den lilla händelseutveckling som Koontz spinner utifrån mötet mellan Vess och Chyna är inte på långt när tillräcklig för att jag ska ha överseende med vare sig språkbruk eller psykologiföreläsningar.

Däremot väcker bokens själva upptakt en oerhörd nyfikenhet. Chyna är nämligen på besök hemma hos skolkompisen Laura och hör konstiga ljud mitt i natten. Det är ingen mindre än Vess som förlustar sig och innan hon vet ordet av har Chyna smugit sig in i Vess husbil. Jag vet inte vad ni säger, kära läsare, men för min del har jag svårt att inte tänka på upptakten i Alexandre Ajas Haute Tension.

Och när jag går in på IMDb:s trivia ser jag också att jag inte är den första som gjort den kopplingen. Aja ska ha erkänt att han blev inspirerad av boken men utan att ge cred till Koontz. Som i sin tur tydligen bestämde sig för att inte dra det hela inför domstol eftersom han inte ville bli associerad med filmen. Kanske ett smart val eftersom det är en film som i alla avseenden som tänkas kan är betydligt bättre än hans bok. Förutom Haute Tension ska det också finnas en TV-film från 1997 som bygger på romanen. Men även om den också skulle vara bättre än boken tror jag att jag skulle ha oerhört svårt att ta den på allvar eftersom Vess spelas av John C. McGinley, aka Doctor Cox i Scrubs.

Annonser