Gigantiska sjökreatur världen över, darra månde ni – Mega Shark går på jakt! Godtrogna tittare av The Asylums tidigare mästerverk Mega Shark vs. Giant Octopus skulle kanske av den filmens slut ha trott att Mega Shark var ett minne blott men där bet de sig allt i tummen. Efter att den gigantiska (exakt hur gigantisk varierar filmen igenom, varför ändra ett vinnande koncept?) hajen attackerat och sänkt ett militärfartyg siktar den raskt in sig på ett annat fartyg.

Där finns nämligen Crocosaurus, en lika storleksvarierande gigantisk krokodil som släppts lös i världen tack vare olaglig diamantverksamhet i Kongo. Efter att ha trampat ihjäl ett antal svarta gruvarbetare och frukosterat på en australiensisk advokat blir Crocosaurus infångad av Nigel Putnam som påpassligt nog lyckas bedöva reptilen i munnen när han är på väg att bli uppäten. Nigel tänker sig nu att han med hjälp av Crocosaurus, likt Carl Denham, ska kunna skära guld med täljkniv tack vare ett ovanligt stort djur.

Men Crocosaurus hinner aldrig ens försöka ta sig upp i Empire State Building innan Mega Shark är på plats och förstör det roliga. Endast Nigel hinner rädda sig från skeppet innan det sänks av giganternas kamp. Han blir sedan upplockad av den strikta (men oväntat nog väldigt snygga) specialagenten Hutchinson som förenar honom med löjtnant Terry McCormick, vilken i sin tur är den enda överlevande från det av Mega Shark tidigare sänkta militärfartyget.

McCormick får ibland bli lite tårögd vid tanken på sin fästmö som var en av de som mötte döden i Mega Sharks attack, men mest är han inriktad på att jaga fatt på hajeländet. Nu följer en lustiger dans när Crocosaurus bland annat invaderar Miami medan Nigel och Terry gör sitt bästa för att tvinga tillbaka jättereptilen till havet för att vi ska få den i titeln utlovade envigen. Men det ska visa sig att den kluriga krokodilen har några ess i rockärmen.

Egentligen är det nästan (men bara nästan, jag kan ju inte torpedera mitt eget briljanta tema) meningslöst att recensera en film som Mega Shark vs Crocosaurus eftersom produktionsbolagets grej är att göra halvdåliga och skrattretande filmer för så liten budget som möjligt. Det som däremot är lite kul är att de ofta skopar upp någon korpserie-skådis; bläckfisken fick bekämpas av Lorenzo Llamas och som Terry McCormick känner man snabbt igen Jaleel White, aka Steve Urkel. Lätt igenkännlig från och med nu torde också Gary Stretch som krokodiljägaren Nigel vara. Den boxarnäsan missar man inte i första taget, även om han i rätt vinkel faktiskt skulle kunna misstas för Pierce Brosnan.

Bortsett från att odjurens storlek varierar högst betänkligt är deras animering inte det sämsta jag någonsin sett. Däremot har man lagt noll ansträngning på att få dem att smälta in i de olika miljöerna, varför tyvärr även animeringen ser ut att suga havsodjursgenitalier. Lite mer pengar måste man dock ha fått loss till den här filmen, för militärskeppet USS Lexington ser åtminstone mer trovärdigt ut än playwoodmotsvarigheterna i Mega Shark vs Giant Octopus.

Handlingen är egentligen inte rörig men känns som det eftersom många scener är ganska lösryckta och inte alltid följer på varandra fullt logiskt. I ett klipp kan det se ut som om Crocosaurus till synes livlös sjunker till havsbotten för att i nästa klipp åter vara i full fajt med Mega Shark igen. Det är som om manusteamet brainstormat fram en massa ”Visst vore det coolt om…”, ”Tänk om Crocosaurus kunde…”, ”Skulle det inte vara läckert att…” och sedan helt enkelt satt bunten med post-its i nävarna på regissör Christopher Douglas-Olen Ray för att han själv skulle kunna kupera fram en handling. Trots det kommer Mega Sharks nedsväljande av en atomubåt inte ens i närheten av coolheten och blotta idiotin hos urtidsdjurets flygplansattack i första filmen.

Ett visst underhållningsvärde finns naturligtvis i den här typen av film men det ligger mer på nivån undrar-hur-mycket-sämre-det-egentligen-kan-bli än så-dåligt-att-det-blir-bra.