20th Century Women (2016)

Ytterligare ett kortare avbrott i Brontë-bonanzan för att släppa fram en premiärsugen film. Nästan intajmad med internationella kvinnodagen dessutom.

***

alt. titel: Alla tiders kvinnor

Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Dorothea Field hoppas att det ska räcka med tre kvinnor för att klara biffen som är hennes femtonårige son Jamie. Hon är orolig för att Jamie rör sig bort från henne, en rörelse som borde kunna te sig fullt naturlig. Men ända sedan Jamies far lämnade dem har mor och son varit ett tajt litet team. Fram tills nu, vill säga.

Man skulle kanske kunnat tänka sig att en närmare medhjälpare skulle ha varit snickaren William som hyr ett rum i det storslagna men lätt medfarna huset i Santa Barbara som ägs av Dorothea. Men trots idoga försök att fösa ihop sin son med den äldre mannen tvingas modern inse att hon själv har betydligt mer gemensamt med William än hennes tonårstrulige son.

Men vad är tonåriga killar mer intresserade av än något annat här i världen? Tjejer, förstås! Dorothea pratar därför ihop sig med fotografen Abbie som hyr ett annat rum i huset samt Jamies kompis Julie och ber dem ta sig an hennes son. Som till en början inte är överförtjust i arrangemanget ska tilläggas.

Abbie, med det flammande röda håret och en lika flammande kärlek till punkmusiken, gör ett blandband till Jamie med alla de låtar som hon själv önskat att hon kunnat lyssna på när hon var tonårsdeprimerad. Plus slänger åt honom valda delar av litteraturlistan till “Hardcore Feminism 101”. Julie delar i sin tur med sig av sina sexuella upplevelser med halva grannskapets killar, ett urval som dock inte inkluderar Jamie själv till hans stora förtret.

Jag såg 20th Century Women eftersom den låtit tala om sig i Oscarssammanhang. Snacket har väl främst gällt Annette Benings insats som den nyfiket oroliga men lösningsinriktade modern Dorothea. Och visst, Annette Bening gör vad jag kan bedöma en strålade rollprestation som kvinnan som ständig röker (”When I started smoking, it was stylish”), ständigt går med Birkenstock-sandaler på fötterna och alltid har en öppen dörr för brandmän som släcker hennes brinnande bil. Men även om jag sannolikt borde vara mer eller mindre ålagd att göra det med tanke på min könstillhörighet fastnar jag inte på något helhjärtat vis för filmen. Inte heller närvaron av Greta Gerwig som Abbie eller Elle Fanning som Julie gör någon större skillnad trots att även de gör respektabla rolltolkningar.

20th Century Women känns som en vuxet återhållsam indiefilm. En välavvägd humoristisk quirkieness (Jamie förklarar det mesta som gäller modern med att ”She grew up during the depression”), uppbrutet berättande, rivning av den fjärde väggen, flera berättarröster och en slice-of-life-”handling”. Ackompanjerat med en ström av för handlingen orelaterade stillbilder, klipp från Koyaanisqatsi, klassiska och samtida TV-sändningar, signifikanta citat och ett säkerligen plågsamt noggrant utvalt soundtrack som jag gissar ska förmedla en slags tidsdokumentkänsla. Det är en pratfilm men as far as pratfilmer goes inser jag att jag i så fall föredrar Richard Linklaters mer polerade stil.

Det jag kan sympatisera med är att 20th Century Women, till skillnad från The Virgin Suicides, verkligen har kvinnorna i centrum trots att det många gånger är Jamies berättarröst som får ljuda. Där Sophia Coppolas granngrabbar blev det kalejdoskop genom vilket vi fick betrakta systrarna Lisbon vare sig vi ville eller inte utgör regissör och manusförfattare Mike Mills Jamie snarare en duk för Dorothea, Abbie och Julie att måla upp sina olika kvinnligheter på.

Det man väl även får ge filmen är att den riktar strålkastarljuset mot Annette Bening som får en chans att visar att hon är en otroligt duktig skådespelerska. Synd bara att hon inte fick visa det i en lite mer intressant och rolig film.

Jag tror minsann att jag bara fick sällskap av en enda filmspanare den här gången. Men nej, även Jojjenito verkar ha passat på.
Fripps filmrevyer