Mr Lockwood, ovan vid Yorkshires bittra snöstormar, skulle kanske ha förgåtts om han inte vågat banka på porten till det dystra herresätet Wuthering Heights. Nu gör han det, inte minst eftersom han vet att hans hyresvärd, Mr Heathcliff bor där. Men den lilla människogruppen stirrar på Lockwood som om han vore en byracka som vågat smyga sig in och Mr Heathcliff är knappast ett under av gästfrihet.
Av den åldrige Joseph blir Lockwood trots allt förevisad ett rum även om dammet ligger tjockt, gardinerna är trasiga och det saknas minst en fönsterruta. Den ofrivillige gästen hinner dock inte somna innan han hör en övergiven kvinnoröst utifrån stormen. Någon har gått vilse! Och hon kallar på Heathcliff!
Märkligt kan tyckas och än märkligare är hyresvärdens reaktion, fullkomligt vettlös rusar han rakt ut i stormen. Kvar står en förvirrad Mr Lockwood och den gamla hushållerskan Ellen som vet att berätta en tragisk kärlekshistoria om syskonen Earnshaw, syskonen Linton och en föräldralös liten pojke.
Ok, nu börjar jag få lite mer förståelse för bilden av Wuthering Heights som en Stor Kärlekshistoria. Tragisk, absolut, men samtidigt också skön. Heathcliff är förvisso fylld av tankar på hämnd mot de som gjort honom illa men kärleken mellan honom och Cathy är otvetydig. Den överbryggar både tid, rum och döden.
Inte alls den totala destruktivitet som jag har med mig från boken med andra ord. Eftersom filmen enbart fokuserar på omgång ett av hela historien får man som tittare till exempel inte med sig Heathcliffs beteende gentemot sin egen son och Cathys dotter.
Samuel Goldwyn måste verkligen ha trott på den här historien. Samtidigt som MGM satsar storstålar på Gone With the Wind låter han sitt eget produktionsbolag ta hand om Wuthering Heights. Filmen innehåller förvisso inte tusentals statister eller eldfängda King Kong-kulisser men här är det teamet som imponerar. William Wyler regisserar Laurence Olivier och Merle Oberon efter manus av bland andra Ben Hecht. Gregg Toland håller i kameran medan Alfred Newman (far till både David och Thomas) sköter taktpinnen i ett klassiskt Hollywood-smäktande score.
Och ändå går det inte ihop sig. Oscarsjuryn tyckte detsamma, Wuthering Heights var nominerad i åtta olika kategorier men Gone With the Wind sopade som bekant banan med hela ceremonin. Den ende som fick med sig något hem på kvällen efter den 12:e galan i ordningen var Gregg Toland.
Det största problemet bör i det här fallet vara att Olivier och Oberon inte ger ifrån sig några gnistor. Oberons Cathy är platt och Oliviers Heathcliff får förvisso köra nävarna genom några fönsterrutor men framstår ändå som rätt oengagerad i sin kärleksplåga. Kanske övertolkar jag det faktum att jag redan innan filmen råkade läsa att de två inte alls verkar ha klickat på själva inspelningen och att de dessutom bråkade med regissör Wyler.
Då tyckte jag klart bättre om Hugh Williams som suputen Hindley Earnshaw, där fanns det faktiskt en prestation som jag kunde känna för. Tyvärr var han med alldeles för lite eftersom detta så klart är Heathcliff och Cathys historia. En superung David Niven gör däremot inte stort väsen av sig i rollen som Edgar Linton.
Ibland känns det som jag faktiskt kan lägga märke till kameraarbetet, det är många fyrkantiga inramningar med fönster, dörröppningar och speglar. Filmen har också tagit fasta på Emily Brontës faiblesse för väder, vinden viner oavbrutet runt knuten och åskknallarna är alltid välplacerade för dramatisk effekt. Vilket tyvärr blir lite övertydligt nu när jag aldrig kom in i själva historien.
Wuthering Heights synes lämpligtvis vara ett rätt otrevligt ställe men Thrushcross Grange påminner mer om en luxuös plantageboning än ett brittiskt herresäte. Till den bilden gissar jag också att de extravaganta klänningarna bidrar, ett kostymval som sannolikt beror mer på publikdragande faktorer än historisk och litterär ackuratess.
Nej, en halvdan adaption som tyvärr också blev en halvdan film
Rörliga bilder och tryckta ord 