Dog Day Afternoon (1975)

Jag fick förmånen att kunna haka på Fiffis 70-talstisdagar med denna minst sagt klassiska film. Vad Fiffi tyckte om den kan du läsa här.

***

alt. titel: En satans eftermiddag

Hade John Wojtowicz och Salvatore Naturale utfört sitt bankrån under andra halvan av 90-talet istället för första halvan av 70-talet hade de antagligen först och främst hamnat i den saligen avsomnade TV-serien ADC (America’s Dumbest Criminals) innan Sidney Lumet ens kommit på tanken att göra en film om dem.

Fördelen med John och Salvatore är dessutom att de som brottslingar knappast kan kallas förhärdade (jämfört med exempelvis de korkade bodybuildarna som fick sina öden porträtterade i Pain & Gain) eftersom de är väldigt måna om sina gisslanoffer. Därför tenderar man att som publik snarare tycka lite synd om de handfallna bankrånarna än att brinna av hat och hämndbegär gentemot dem.

Men för att ta det från början: en stekhet sen eftermiddag under det tidiga 70-talet ska Sonny Wortzik (spelad av Al Pacino) och Salvatore ”Sal” Naturale (spelad av John Cazale) råna en liten Brooklynbank. Med sig har de från början en medbrottsling men han sticker snabbt därifrån. Vilket nog var smart med tanke på att det snart står klart att (1) det inte alls fanns särskilt mycket pengar i banken och (2) polisen har fått nys om det hela och bränner dit med bussar, helikoptrar, skarpskyttar och kanske halva New Yorks polisstyrka. Pådraget lockar i sin tur inte bara nyfikna civilister till platsen utan också ett massivt pressuppbåd med både journalister och fotografer. Nyckelordet är kort sagt: tumult.

Inträngda i bankhörnet regerar Sonny och Sal fullt naturligt med att inte ge upp utan försöka ta bankpersonalen gisslan och förhandla sig ur hela soppan. Vilket inte heller är det enklaste eftersom polisen Eugene Moretti som är den som främst pratar med de pressade gangstrarna inne i banken tycks ha noll mandat och kontroll över vare sig underlydande poliser, civilisthorderna eller de stenhårda FBI-agenterna som snart dyker upp.

Dog Day Afternoon är en sådan där skämsfilm som stått alldeles för länge i bokhyllan och bara skrikit efter att bli tittad på. När jag nu hade klämt Gudfader-filmerna och var nyfiken på lite mer av framförallt John Cazale passade det ju alldeles utmärkt att äntligen ta hunden i öronen. När det gäller Cazale och hans prestation känns det som om jag fortfarande inte riktigt fattar grejen. Ja, han är jättebra i Gudfader-tvåan som loser-Fredo. Här får jag inte så mycket mer ut av honom än att han alltid ser väldigt ledsen ut och när han mot all förmodan säger någonting skulle man kunna tro att han eventuellt lider av en lätt utvecklingsstörning (”- Is there any special country you wanna go to? – Wyoming.”).

Då är det ju så mycket lättare att vända ögonen mot Al Pacinos Sonny. Har man bara sett filmer som Scent of a Woman, Any Given Sunday eller The Devil’s Advocate och tycker att Pacino inte har så mycket att komma med förutom skrikigt överspel kan man med fördel spana in Dog Day Afternoon för här är han fantastiskt bra med stor nyansrikedom och ett brett register. Hela hans ”bankrån” är så taffligt att man bara vill gråta, en känsla som knappast lägger sig när han går över till att försöka inbilla sig att han skulle kunna förhandla till sig ett flygplan som ska ta dem till Algeriet. Eller Holland. Eller Wyoming.

Och när vi nu snackar tafflighet står polisen banne mig inte långt efter. Om detta ska vara en någorlunda korrekt bild av hur det kunde gå till vid en gisslansituation är det inte särskilt mycket som funkar för att uttrycka det milt. Det finns ingen samordning, ingen kommunikation, inget mandat. Stackars Moretti (som jag hela tiden vill kalla för ”concentration camp-Erhardt” eftersom han spelas av underbare Charles Durning) har inte mycket annat att göra än att skrika sig hes i telefonen till Sonny. En telefon som förövrigt både privatpersoner och journalister utan problem tycks kunna använda för att prata med brottslingarna och deras offer.

Med likaledes handfallna skurkar och poliser står filmen utan vare sig goda eller onda personer – här finns mest bara personer. Någon moralisk läxa eller tickande spänning kan jag heller inte hitta igen. Så förutom att beskriva relationer, bland annat mellan Sonny, Sal, deras gisslan och Moretti, upplever jag att Dog Day Afternoon är en film som mest av allt vill måla en bild av en tidsanda. Filmen ger oss varken mer eller mindre än 125 sjuttiotalistiska New York-minutrar rakt in i aorta. Stekheta gator, en hyfsat nymornad gay-rörelse, polisbrutalitet, Vietnamnveteraner och försörjningsproblematik. Det är inte Sonny och Sal förbehållet något hejsan-svejsan-liv med discoparty på Studio 54. De är redan döda män i en döende stad.