Any Given SundayHär satt jag i min enfald och trodde att det vara var boxningsvärlden som var genomrutten och full av korrumperade män som inte vill annat än utnyttja oskyldiga atleter.

Men Oliver Stone visar med all önskvärd tydlighet i Any Given Sunday att detsamma gäller för amerikansk fotboll. Om nu någon (förutom jag då) hade lyckats inbilla sig att just den arenan, med sin mediafokusering, sina big bucks och sitt Super Bowl, av någon anledning skulle vara undantaget som bekräftar sportregeln.

Redan under filmens första minutrar står det klart att det för män, vilka försöker förtjäna sitt levebröd på sin kropp, inte finns mycket till fysiskt privatliv kvar. Kroppen har blivit ett rätt illa tilltygat redskap som lappas och lagas och egentligen bara lyckas hålla sig upprätt genom en obligatorisk machoinställning (”Whatever it takes”) och en generös pillerattityd från lagets läkare.

Och om det bara vore kroppen som tog stryk skulle det kanske inte vara så farligt. Men här får vi följa Miamilaget Sharks, som fortfarande försöker vila på fyra år gamla framgångar. Nu för tiden går det nämligen inte lika bra. De tidigare pålitliga spelarna börjar bli lite till åren. Tränaren Tony D’Amato tycks ha svårt att anpassa sig till den nya tidens mer individuella och spektakulära stil. Ägaren Christina Pagniacci har fått fallrepslaget i arv och frågan är om hon verkligen brinner för Spelet på samma sätt som hennes far gjorde.

De förändrade tiderna signaleras genom nykomlingen Willie Beaman, som högaktningsfullt skiter i tränare D’Amatos lastgamla spelvarianter, utan kör sitt eget race. Med resultatet att han givetvis blir omåttligt populär med egna musikvideos och lukrativa reklamkontrakt, allt till tränarens (och det övriga lagets) omåttliga irritation. Sådana frifräsarmanér borde inte belönas. Men frågan är om de övriga spelarna verkligen är så värst mycket mindre individualistiska. Med tacklingsbonusar och touch down-bonusar ovanpå lönekuvertet finns det inte mycket till incitament att påminna sig om den gamla devisen ”There’s no I in team”.

Det Stone gör bra med Any Given Sunday, eftersom den i grund och botten är en vanlig jäkla underdogsporthistoria (finns det några andra sporthistorier?), är att göra den ovanligt nyanserad. Det råder förvisso ingen tveksamhet om vilken sida av matchplanen som Stone själv står på, men många av hans karaktärer får i alla fall argumentera för sin ståndpunkt. Det finns hela tiden en skön ambivalens med framställningen – ända in i det sista svävar man i osäkerhet om hur spelet egentligen ska vända sig. Kommer laget att få sin hett efterlängtade vinst? Kommer de äldre spelarna ens att överleva den sista matchen? Kommer ägaren att låta den krassa ekonomin att råda?

En annan trevlig aspekt med filmen är alla de olika perspektiv på just Spelet som skiner igenom. Vad är det egentligen man ska hålla på? Willie Beamans attityd om att seger är det enda som kan respekteras? Eller tränare D’Amatos, att det måste finnas något mer, spelets essens om man så vill, som inte bara handlar om den individuella vinsten? Att spelet i sig skapar en balans och harmoni som står över världsliga ting som ekonomisk vinning och social status? Går det att förena en uppskattning av det sköna i atletiska och taktiska stordåd med en vilja att det på ett konkret plan faktiskt också ska betala sig? Är det system som omger dessa stordåd en nödvändig förutsättning för deras genomförande eller en lika olycklig som oundviklig konsekvens av tidernas förfall?

Nackdelen med filmens nyansering är att Stone föga förvånande sprider sig lite väl tunt trots att Any Given Sunday klockar in på modiga 162 minutrar. Vi får ett hyfsat grepp om Willie Beamans individuella kamp på och utanför matchplanen. Hans funderingar kring systemets inbyggda rasism lämnar dock Stone kanske lite väl snabbt därhän. Man får inte klart för sig om Willie bara är missnöjd med sin egen lott eller om han sätter fingret på något viktigt. Dynamiken i laget framgår inte heller tillräckligt tydligt för min del. Och tränare D’Amatos personliga historia blir så skissartad att dess närvaro i all sin ofullständighet irriterar mer än den tillför.

Det här leder i sin tur till att medan många roller är besatta av välkända och kompetenta skådespelaransikten, hinner de sällan lämna något större avtryck hos tittaren. Undantaget är förstås Jamie Foxx som Willie Beaman, men han brukar kunna leverera. Al Pacino är stabil som tränare D’Amato men inte så mycket mer medan Cameron Diaz verkar aldrig riktigt komma överens med sin Christina Pagniacci.

Kanske är det så att det sista också beror på Stone själv, för genusmässigt finns det inte så mycket att hurra över. Willie Beamans förfördelade flickvän försvinner fortare än kvickt när hon tycker att fördelarna med Willies lilla huvud slutat överväga nackdelarna med det stora. Christina Pagniacci framställs (upplever jag det som i alla fall) inte sällan som både korkad, otaktisk och girig. Å andra sidan ska erkännas att Cameron Diaz besitter en roll som i nio fall av tio skulle ha varit manlig. Lauren Hollys egoistiska spelarfru är en välkommen överraskning jämfört med den vanligtvis obrottsligt lojala diton men hennes prestation i det fallet varar i kanske två minuter av de totalt 162.

Och trots att Any Given Sunday länge känns så nyanserad och att Stone låter oss ligga på sträckbänken ett bra tag när det gäller upplösningen, blir den sista fajten i slutänden lite för utdragen och filmens slutsatser lite för tillrättalagda. Lite av en ambivalent marmortrappa upp till ett lika icke-överraskande som stabilt dass är det allt.

Men fram till dess är det bra skjuts på plan, Stone är duktig på att få fram spänning i spelarsekvenserna med en väl avvägd blandning mellan snabba klipp och slow motion. Fram till Any Given Sunday hade jag nog inte uppfattat amerikansk fotboll som den fina balans mellan atletisk grace och brutal råstyrka som Stone låter mig se. Och det är inte det sämsta.

Annonser