Hur ska man egentligen förhålla sig till en film som Remember the Titans? Den (givetvis) sanna historien om hur en svart och vit coach i en liten småstadshåla tvingades ihop på samma sätt som deras svarta och vita spelare för att skapa ett Lag. Ett (givetvis) vinnande Lag. Ska man ta den nyanserade vägen, försöka förstå sin egen reaktion, som Filmitch? Spykänslovägen, som Fiffi? Eller den insatta sportvägen, som Henke?
Hur man än vrider och vänder på det är Remember the Titans en svår film eftersom den utmanar de invanda ramarna. Den handlar om en stad som i och för sig ligger en bit bort men utspelas å andra sidan (nästan) inom spannet av min egen livstid. På ett sätt ser jag det som att filmen är sprungen ur en kultur som för mig är lika främmande som borte Mongoliet, Arboga på 1850-talet eller Black Army.
Remember the Titans kultur frodas i krigs- och sportsammanhang. Tror ni mig inte drar filmen själv paralleller mellan dessa två aktiviteter. Bägge handlar om att genom teamwork uppnå ett mål som inte bara går utöver det rent personliga, utan också utöver den närmaste gruppen. Att i vissa avseenden faktiskt skapa en slags sektmentalitet, understryka att det handlar om Vi och Dom.
Jag har inga problem med att förstå hur en sådan kultur kan uppstå, inte heller att den i vissa situationer är helt avgörande för vinst eller förlust. Kruxet för en film som Remember the Titans blir att dessutom försöka få mig som tittare att känna mig som en del av Vi:et. Jag, som inte har något som helst insats i det hela, ska ändå gå med i sekten. Jag ska inte bara börja ana en egen insats utan helst få hela härligheten sondmatad rakt in i hjärterummet.
Med gemensamma krafter har regissör Boaz Yakin, manusförfattare Gregory Allen Howard, kompositör Trevor Rabin och de medverkande med Denzel Washington och Will Patton i spetsen satsat på att uppnå önskad effekt genom att gå rakt på den patosfyllda kroppspulsådern.
Slutresultatet blir till största delen en 113 minuter lång och ovanligt påkostad instruktionsfilm vilken visar upp de verktyg som de ovan nämnda aktörerna har till sitt förfogande för att tvinga in publiken i känslofållan. För vissa funkar det, för andra inte. Till viss del beror det säkert på hur stor kulturkrocken blir. Varför inte läsa nedanstående samtidigt som du lyssnar på ett smakprov? Jag tror att du ganska snart kommer underfund med i vilken kultur du känner dig hemma.
Tuff Coach: This is no democracy. It is a dictatorship. I am the law.
Inspirations-Coach #1 med koll på historien: This is where they fought the battle of Gettysburg. If we don’t come together right now on this hallowed ground, we too will be destroyed, just like they were. And maybe… I don’t know, maybe we’ll learn to play this game like men.
Ärlig Coach: Football is about controlling that anger, harnessing that aggression into a team effort to achieve perfection!
Svart jive spelare #1: I’m supposed to wear myself out for the team? What team? Nah, nah what I’m gonna do is look out for myself and I’ma get mine.
Vit rasistisk spelare #1: See man, that’s the worst attitude I ever heard.
Svart jive spelare #1 lär Vit rasistisk spelare #1 en välförtjänt läxa: Attitude reflects leadership, captain.
Laget i skön harmoni: Everywhere we go -Everywhere we go-, people wanna know -people wanna know-, who we are -who we are-, so we tell them -so we tell them- We Are The Titans! -We Are The Titans!- The Mighty Mighty Titans! -The Mighty Mighty Titans!…
Soldat-Coach: Your team needs you tonight, you’re the Colonel, you’re going to command your troops!
Sköterska till Svart jive spelare #1: Only kin’s allowed in here.
Vit schysst spelare #1 (före detta Vit rasistisk spelare #1): Alice, are you blind? Don’t you see the family resemblance? That’s my brother.
Inspirations-Coach #2 vid Den Viktiga Matchen: All right, now, I don’t want them to gain *another yard!* *You blitz… all… night!* If they cross the line of scrimmage, I’m gonna take every last one of you out! You make sure they remember, *forever*, the night they played the Titans!
Avslutande ord för att vara helt säkra på att publiken fattat vad filmen handlar om: …before we reach for hate, always, always, we remember the Titans.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Jag satt och klappade händerna framför datorn när jag såg vilken film du skrivit om OCH att det är fredag. En brutal fredagssågning alltså – trodde jag – men OJ, en TVÅA!! Det var snällt 😉
Ledsen att regna på din fredagsparad 😉 Jag försökte göra som Filmitch och ta the high road och då blev det ju svårt att samtidigt betygsmässigt såga den jäms med fotknölarna. Men om vi säger så här: jag kommer inte att se om den…
Du publicerade väl denna text just idag som en hyllning till att NFL draften startade i natt och pågår två dagar till…? Bra jobbat, Sofia. 😉
Tack för pingen.
@Henke: Jamen, det var väl bra uträknat?! 🙂
Jag instämmer. En överskattad film som försöker för mycket. Minns att det kändes som om varannan minut innehöll ett sentimentalt tal som skulle beröra åskådaren. Usch.
@Voldo: Men är den så överskattad? Mitt intryck är att den har precis det rykte den förtjänar
Tack för ping – hemsk film, men välgjord med ett par kompetenta skådisar som lätt kan locka en i fällan att tro att det är en bra film 😉
@Filmitch: Jupp, det är produktionsvärdet som gör att jag inte kan såga den hur mycket som helst.
Ja, den har till exempel 7.8 på IMDb, faktiskt högre än Titanic som ligger på 7.7. Dessutom 73% på Rotten-tomatoes, så ganska bra hyllad av kritiker också. Jag tycker då att den fått för mycket beröm.
@Voldo: Där ser man, det hade jag missat. Men jag gissar att många av de som ger sina omdömen på de sidorna är amerikaner…