Mandariindalt. titel: Mandarinodlaren, Tangerines

Beteendevetare pratar ibland om inre och yttre motivation. Inre motivation är sådant man kan åstadkomma på egen hand, ”suget” att forsränna eller se en simpel blockbuster på IMAX eller vad det nu kan handla om. Yttre motivation är kanske egentligen inte så mycket motivation som mer eller mindre tvång, man gör något för att man måste eller åtminstone upplever att man måste.

Fast ibland är det ju inte helt fel att ha den där yttre pressen som gör att man tar sig utanför bekvämlighetszonen, går bortom det enkla suget. För det ska ärligt erkännas, mitt spontana sug att se en georgisk film var lika kraftfullt som en långt gången anorektikers bicep. Lägg till det en georgisk film där affischens enda blurb påpekade att den var ”djupt rörande” och nackhåren stod i ogillande givakt. En georgisk film som var ”djupt rörande” och dessutom inleds med en klagande vemodig folkmusikfiol. Ja, ni ser ju själva,,,

Men jag hade ju betalat min biljett och att lämna en filmsalong för sådana trivialiteter när jag nu ändå satt där kommer inte på fråga. Och tur är väl det. För det visar sig förstås att Mandarinodlaren är en väldigt fin liten film, om ett sådant uttryck kan användas för en historia som innehåller mest krig och sorg och död.

Mandarinodlaren utspelas i början på 90-talet när den delen av Georgien som kallas Abkasien försökte passa på i villervallan efter Sovjetkollapsen och kriga sig till nationell frihet. I en övergiven by finns egentligen bara mandarinodlaren Margus och snickaren Ivo kvar. De tillhör en grupp litauiska estniska* immigranter där de flesta har återvänt till Baltikum och åtminstone Margus är helt inställd på att följa de andra. Men först måste ju den fina mandarinskörden bärgas.

Innan han och Ivo hinner ombesörja det stöter emellertid de två krigande sidorna ihop på deras bakgård och plötsligt har Ivo Ahmed och Nika boende hos sig. Två män som helt enligt krigets regler ständigt letar efter det bästa sättet att ta livet av den andre. Men Ivo är en man med bestämda principer och talar om för ungdomarna att något dödande inte ska förekomma i hans hus.

Ramarna för den historia som berättas i Mandarinodlaren följer som synes rätt välbekanta mönster – genom samtal med Ivo och påtvingat umgänge sinsemellan kommer Ahmed och Nika till insikt om det futila i att kriga mot varandra. De börjar se varandra som människor istället för dödliga fiender. Lika välbekant är förstås utgången av det hela och jag tror inte att det blir någon spoiler om jag säger att Ahmed och Nika knappast skuttar iväg i solnedgången, hand i hand och BFF.

Men innanför ramarna försiggår ett finstämt och samtidigt påtagligt realistiskt berättande som balanserar sorg och skratt, tragedi och humor. En extra dimension finns också i Ivo och Margus litauiska påbrå, det faktum att de bägge åtminstone i teorin har ett hemland att återvända till. Rollprestationerna är föredömliga i så måtto att jag aldrig ser något annat än Ivo, Margus, Ahmed och Nika men det blir ju alltid också lättare när det handlar om fullständigt okända skådisar.

Om inte annat känns Mandarinodlaren som en ”viktig” film i det att den sätter sökljuset på en del av världen och en konflikt som i alla fall jag är sorgligt oupplyst om. Ibland är det som sagt inte så dumt med den där yttre motivationen.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

* Tack Carl, för korrektionen.

Annonser