Predestination (2014)

FilmspanarnaVad skulle du göra om du kunde ändra på historien? På din historia? En frestande fråga som genomsyrat hundratals, sannolikt tusentals, tidsreseberättelser. Så ock Predestination.

Men som titeln antyder är det som så ofta annars frågan om det verkligen går att ändra på det förflutna. Är det kanske inte så att vi för alltid är inmotade i ett spår, en hängränna, och att historiens utveckling är både förutbestämd och oundviklig?

PredestinationEn namnlös man utan ansikte vaknar upp i en sjukhussäng. Han är en tidsreseagent och hans senaste uppdrag gick förödande fel. Men det fina med tidsresor är ju att man alltid får en andra och en tredje och en fjärde (ja, ni fattar, gissar jag) chans att göra det rätta. Att ställa saker tillrätta.

Just den här mannens uppdrag (närmast fixering om vi ska vara ärliga) går ut på att stoppa en fruktad bombman som härjade i New York på 1970-talet. Grejen är att bombaren efter varje försök som tidsreseagenten gör för att hejda dådet ändrar på sitt upplägg, vilket innebär att det inte bara handlar om att hoppa tillbaka till samma händelse och göra ett nytt försök.

Men så är agenten till slut än en gång på plats i 70-talets New York och jobbar som bartender (i syfte att hitta bombarledtrådar frår vi anta). En kväll besöks baren av en ung man som har en märklig historia att berätta. Kan det möjligen vara så att den, som vore det förutbestämt, hänger ihop med det agenten försöker uppnå?

Om inte annat lyckades verkligen Sinister med ett uppdrag: att göra mig betydligt mer positivt inställd till Ethan Hawke. Från att tidigare nästan ha undvikit skådisen blir hans närvaro en anledning till att närma mig en annars okänd film med en viss förväntan. Så också med Predestination, att Hawke skulle vara med var i princip det enda jag visste om filmen innan vi bänkade oss i en av biograf Zitas salonger under den synnerligen sympatiska filmfestivalen Monsters of Film.

Under filmens första halva undrar jag om Hawkes närvaro kanske bara ska vara en halvlurig publikmagnet när vi istället kastas in i en historia i historien genom den unge barbesökarens berättelse. Men efter ett tag gör det inte det så mycket eftersom jag gillar den lilla utvikningen och för mig okända Sarah Snooks roll i den. Berättelsen om en annorlunda flicka som är så nyfiken på rymden att hon tydligen kan tänka sig att ingå i någon slags rymdbordell bara för att kunna resa bland stjärnorna gör mig spänd på i vilken riktning den här historien egentligen ska gå.

Efter ett tag visar det sig (förstås) att det ändå finns en koppling mellan agentens arbete och barbesökaren. Predestination är säkert en av de där filmerna där det lönar sig att se om den både en och två gånger för att fånga upp spåren av brödsmulor som ligger utströsslade lite här och var. Men i slutänden kan jag tycka att filmen knyter ihop säcken lite väl tajt (vilken den i och för sig har ärvt från sin Heinlein-förlaga ”All You Zombies”). Predestination avslutas i en, förvisso elegant, moebius-remsa men den eviga cirkelrörelsen känns för min del otillfredsställande. Det handlar inte bara om hönan och äggen, någonstans på vägen måste ju också tuppen introduceras i historien.

Men fram tills dess är filmen både välgjord och välspelad. Bakom den står två australiensiska bröder, Michael och Peter Spierig, och till min överraskning noterar jag att det var de som stod bakom inte-genomusla vampyrrullen (vilket i vampyrsammanhang är ett bra betyg) Daybreakers från 2010. Behöver jag säga att jag absolut är nyfiken på att se vad som ska komma från dem härnäst?

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Minst lika nyfiken är jag förstås på vad de andra filmspanarna, som slöt upp i rekordstora mängder den här gången, tyckte om filmen.
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Har du inte sett den? (pod)
Har du inte sett den? (blogg)

The Nerd Bird

10 reaktioner till “Predestination (2014)”

  1. Jamen jag tyckte väl jag kände igen regissörsnamnen!
    Det var ju de!
    Gott betyg ändå läser jag mig till här. Du och Fiffi betydligt mer roade av ämnets behandling här än Henke och Jojje….har filmen en dold genus-take!?.. 😉

  2. Kul att du gillade filmen lite mer. Det var kanske din typ av klurig och filosofisk sci-fi-film?

    Du hänvisar också till skämtet i filmen. Vad kom först, hönan eller ägget? Jag brukar alltid svara ägget, men det är klart att rätt svar är tuppen! 🙂

  3. Saknade också tuppen. 😉

    Som skrivit hos andra så brukar jag ju gilla tidsresefilmer men här saknades nåt. Har svårt att sätta fingret på vad direkt men en sak var att den där baren kändes som en tv-studio där man ställt ut ett biljardbord och lite askkoppar.

  4. Jag känner redan ett sug efter att se om filmen för jag tror det är som du påpekar, det lönar sig att se om den för att pussla ihop dom sista bitarna av hjärngympemanuset. Fast jag gillar känslan av att jag fattar filmen fast jag kanske inte fattar egentligen. Nåja. Kul filmspanardag var det i vilket fall och en bra blandning på filmer. 🙂

  5. @Steffo: Man kanske skulle kunna tro det, men det var i alla fall en kvinna som inte gillade filmen och en man som gjorde det. It’s a conundrum…

    @Henke: Tja, kanske det kanske. Hellre den här typen av filosofi än tex Arthur C Clarke iaf. Och ska vi vara riktigt petiga är det väl i så fall tuppen _och_ hönan som måste vara först 😉

    @Jojjenito: Kanske en tidsresefilm mest för oss ovana? 😉

    @Fiffi: Det finns säkert en massa pusselbitar, men hela poängen (som bröderna lånat från Heinlein) är ju att det ska vara en evig cirkel som absolut inte är logisk eller konsekvent i något slags tidsresesammanhang. Så det kommer man ju aldrig att fatta 😉 Men en kul dag var det!

  6. Det blir en titt sinom tid, den här filmen fanns tyvärr inte med bland de filmer man kunde hyra på sf-anytime men de tre jag såg var helt ok ja tom mkt bra så jag är inte direkt missnöjd.

  7. Din recension var trevligare att läsa än att se filmen 😉 Nä, så illa var den inte, men ingen favorit. Fast en sak hakar jag upp mig på i allmänhet i såna här filmers resonemang. Det är väl klart att det går att förändra på saker och att förändras som person, i synnerhet om man vet vad ens handlingar får för konsekvenser. Eller? 🙂 Jag fattar inte varför det skulle vara någon slags filosofisk gåta.

  8. @Filmitch: Låter bra det, alltid kul när det finns möjlighet att delta på distans

    @Cecilia: Tack 🙂 Ingen filosofisk gåta kanske, men tanken på huruvida saker är förutbestämda eller inte är förstås lockande. Till och med de gamla grekerna (Oidipus) och så vidare…

  9. Nog är det en filosofisk gåta att se det du gör i framtiden som bestämmande för vad du gör nu. Om du vet vad du gör om 25 år så lär du bli förfärad och nyfiken på vägen dit, som då uppenbarligen är utstakad men troligtvis förvånande. En motsats till fjärilseffekten kanske.

    Fast här är det dessutom bara en del av kruxet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: