Walesaalt. titel: Walesa, Walesa: Man of Hope

Andrzej Wajdas film blev en perfekt brygga mellan förra årets filmdagar i Malmö och årets. Det är nämligen en…wait for it… biopic om den polske statsmannen Lech Walesa. Den skulle dock visa sig vara den här omgångens enda biopic och BOATS.

Ett faktum jag inte direkt gråter blod över. Walesa lider av många av de problem som den här genren dras med, inte minst det sanningsenliga där det räcker med att notera filmens undertitel för att bli lite fundersam. Funderingarna eskalerar när man läser sig till att Wajda var polare med Lech och att politikern till och med gjorde ett kort inhopp i Wajdas guldpalmsbelönade film Järnmannen från 1981. Regissören själv har dessutom sagt att han vill att filmen ska uppmuntra Polens unga att följa Lechs exempel när det gäller politiskt engagemang men också att filmen ska visa ”allt som inträffade under denna period”.

Det säger sig självt att det är en omöjlighet, särskilt som filmen presenteras ur Lechs (och Wajdas får man anta) eget perspektiv. Walesa kan visa upp en historia men inte historien, en bild av sanningen snarare än Sanningen.

I det avseendet är det kanske talande att Wajda valt att rama in sin berättelse med en Lech-intervju, genomförd av en härligt rökraspig italiensk journalist, Oriana Fallaci. Robert Więckiewicz får som Walesa möjlighet att rekapitulera sitt politiska engagemang, vilket sedan utspelas inför våra ögon. Det är förstås en friserad historia, en tillrättalagd beskrivning sedd i backspegeln.

Lech är i denna ram redan en uppburen man, vilket inte minst bevisas av den som intervjuar honom. Oriana Fallaci hade som specialitet att göra penetrerande och avslöjande intervjuer med många av världens ledare under 60-, 70- och 80-talen. När hon besökte Lech Walesa hade hon exempelvis nått ryktbarhet genom att kalla Ayatolla Khomeini för tyrann och slita av sig sin chador i hans närvaro. Wajda låter sin Lech stångas lite med den hårdföra journalisten, vilken redan försäkrats att Lech är en man som är motsägelsefull och överraskande.

Som publik bjuds vi på några skratt och ett intryck av att Walesa minsann inte kommer att krusa för den kedjerökande kvinnan och sedan står vi på huvudet rakt ned i historien. I kronologisk ordning får vi följa Lech när han och hustrun Danuta (spelad av Agnieszka Grochowska) lever sig igenom upprepade strejker, förföljelse av säkerhetspolisen, avsked och politiskt engagemang i vad som sedan skulle komma att bli den välkända rörelsen Solidaritet.

Som vanligt funderar jag förstås över Lechs livskamrat, Danuta. Hennes roll är (också som vanligt) att ibland bli arg och påminna den store mannen om att han faktiskt har en familj att ta hand om. Men för det mesta föder hon barn (paret Walesa var hängivna katoliker), oroar sig för ekonomin, ser till att det står någon form av mat på bordet och stöttar sin man i hans viktiga uppgift genom att tålmodigt vänta på honom när han är ute på gatorna och mer eller mindre riskerar livet.

Dynamiken mellan Robert och Agnieszka är tyvärr ungefär lika lättsam och luftig som tre dagar gammalt polskt rågbröd. Det är ett intryck som förstås späds på av Oriana Fallacis fråga om hur Danuta hanterar Lechs engagemang och kändisskap. En fråga som besvaras av prisanden av hennes markservice för att att strax följas av försäkrandet att även om det funnits frestelser genom åren har han faktiskt aldrig varit otrogen mot henne. Wow, helgonkanonisering nästa…

Jag upplever att Wajda med hög svansföring kliver i nära nog varenda grop som biopic-genren har att erbjuda. Walesa är ett stycke intressant nutidshistoria med autentiska bilder från upplopp och gapande tomma butikshyllor. Ser man film för att bli historiskt upplyst (dock medveten om att den visar ett perspektiv av många) är den alldeles utmärkt. Men ser man film för att bli underhållen eller engagerad fallerar Walesa på flera punkter.

Wajda porträtterar Kampen (frihet från sovjetiskt förtryck) relativt väl men lyckas inte lika bra med vare sig Saken (den politiska och ideologiska betydelsen av Solidaritet i Polen under den här perioden) eller Mannen. Jag upplever inte att jag får något intryck av hur Lech Walesa fungerade som person, bara att han uppenbarligen hade närmast magiska ledaregenskaper. Han säger till folk vad de ska göra och så gör de det.

Det har ryktats om att Walesa under någon period skulle ha varit informant åt underrättelsetjänsten (i likhet med många av sina landsmän får man anta). Det beskrivs helt kort i filmen men får egentligen inga mer långtgående konsekvenser. Om Wajda med inkluderingen av just den detaljen tycker att han därmed svurit sig fri från anklagelser om partiskhet tänker jag att han nog borde ha försökt lite mer än så.

Walsea är ett stycke noggrant rekonstruerad nutidshistoria, full med mustschprydda män, snusbruna kavajer, flanellskjortor och kedjerökande. Pluspoäng måste absolut utdelas till soundtracket som till stora delar består av polsk rock och punk. Men för min del vill jag gärna ha lite mer kött på benen.

star_full 2star_full 2star_half_full

malmö-filmdagar-2014I likhet med franska Bröllopskaos en film som jag var ensam bland Filmspanarna om att se under Malmö Filmdagar.

Annonser