Om jag ändå hade en krona för alla semestrande människor som ”bara” ska göra den där sista utflykten, ta det där sista åket, dyka det där sista dyket, innan det är dags att åka hem till vardagen och tryggheten. Gärna kombinerat med platser off the beaten track eller en svårtydd, handskriven, väganvisning. Och så plötsligt sitter alla så djupt i skiten att det krävs en insats à la James Cameron för att få upp dem. Då skulle jag vara…rikare än jag är nu i alla fall.
En sista avslappande resa i Mexico innan Allvaret sätter igång med universitetsstudier. Ett par nya, spännande, bekantskaper. Inte för att Amy, Jeff, Stacy och Eric legat på latsidan under sin ledighet men när tyske Mathias berättar hur hans bror hookat upp med en arkeolog väcks deras nyfikenhet. Inte kan man väl tacka nej till en möjlighet att få en VIP-runda vid en spännande utgrävning? Med sig får de också greken Pablo (som egentligen heter något mer grekisktklingande). And then the screaming begins…
Väl framme hittar de nämligen varken några arkeologer eller Mathias bror Heinrich, bara övergivna tält, kläder och ryggsäckar. Vad de däremot stöter på är ett gäng högst levande och hotfulla indianer som tvingar dem att ta sin tillflykt uppe på en kulle. Inom kort är den lilla skaran omringade av beväpnade män som vägrar förklara sitt beteende plus rejält hungriga, törstiga, solbrända och förvirrade. Men inte nog med det – Pablo har genom ett olyckligt fall brutit ryggen och ligger nu i massiva plågor utan att ges någon möjlighet till smärtlindring.
Scott Smith fick möjlighet att sälja sin Farlig Vildmarks-historia till Hollywood redan innan den var färdig och manuset till filmen skrevs därför parallellt med slutrevideringarna av boken. Att erbjudandet kom så pass snabbt beror sannolikt till viss del på att Smith inte var någon nybörjare i filmbranschen – han hade skrivit manus till Sam Raimis A Simple Plan från 1998 vilket också byggde på en egen bok.
Att en författare haft totalkoll på manus behöver naturligtvis inte innebära att det blir en bra film av det hela, men som adaption av en helt ok skräckroman även filmen The Ruins helt ok. Skillnaderna märks framförallt i ett avsevärt snabbare förlopp från trevlig utflykt till prekär situation till ren dödsångest förorsakad av en växt med egenskaper som en Dionaea muscipula skulle sälja sin icke-existerande vegetativa själ för. Tacknämligt nog ger sig varken film eller bok på några försök att förklara Det Ondas närvaro. Shit happens, helt enkelt. Särskilt för naiva turister.
De ändringar som gjorts i historien för att passa en visuell dramaturgi fungerar bra, men det blir samtidigt tydligt att det man blir visad på film aldrig blir hälften så otrevligt som det man målar upp för sin inre syn vid läsningen. Särskilt som det i filmen ibland rent effektmässigt blir lite Little Shop of Horror-varning över det hela. Sedan hör det förstås till saken att Scott Smith är ganska skicklig på att frammana rätt ruggiga bilder med sina ord.
Filmadaptionen är som sagt fullt acceptabel, men boken är tjock och blir därmed lite mer komplex. För det första har vi en långsammare och därför mer stämningsfylld uppbyggnad. För det andra skiftar historiens perspektiv mellan våra fyra huvudrollsinnehavare, vilket gör karaktärerna mer nyanserade och relationerna dem emellan mer dynamiska än filmen. För det tredje lägger sig Smith vinn om att inte bara skriva en ren skräckhistoria – hotet kommer som sagt inte bara från det hemska som vill äta upp vår lilla grupp, utan lika mycket från törst, hunger och utmattning. Boken The Ruins är lika mycket en psykologisk överlevnadshistoria som en skräckdito.
Så vad gör vi nästa semester? Inga utflykter, inga spontana infall. Bara ligga vid poolen på All Inclusive-hotellet. Då kan man i alla fall bara dö av en hjärtinfarkt. Alternativt uttråkning.
The Ruins (2006)
The Ruins (2008)
Rörliga bilder och tryckta ord 
Hahaha. ”Bara ligga vid poolen på All Inclusive-hotellet. Då kan man i alla fall bara dö av en hjärtinfarkt. Alternativt uttråkning.” Jag kan lova dig att det finns fler sätt att dö på när man ligger där vid poolen. Fantasin spelade mig ett spratt i somras i alla fall när jag alldeles ofrivilligt började lista presumtiva dödsorsaker på All inclusive-hotell. Det blev så många att krishanteringsdelen i hjärnan helt enkelt….tog semester 😉
LOL, jo då är alternativet att bli uppäten av en glupsk blomma, eller vad den nu handlade om, kanske att föredra ändå!
@Fiffi: Du får säga åt din hjärna att strunta i krishanteringen när ni har semester 🙂
@Henke: Tyvärr är de här växterna inte särskilt snabb när det gäller att ta sina offer av daga.
Filmen var ok men boken desto bättre. Gillade hur man gick mer från ”hur ska vi klara oss” till ”hur ska jag klara mig”. Synd att Smith inte har en rappare penna.
@Filmitch: Håller helt med. Har du läst A Simple Plan?
Oj ja en av de bättre thrillers jag läst avsevärt mer spännande än filmen som faktiskt inte var så pjåkig.
@Filmitch: Nä, filmen är ju helt ok. Hmm, då kanske man ska kolla upp boken också. Damn you! 😉
Har inte läst boken dessvärre, men gillade filmen. Lagom lättsmält, lite B och ändå en schysst upplevelse. Som att äta på en kvarterskrog där någon spelar banjo istället för jukebox.
@Magnus: Haha, kul liknelse 🙂 The Ruins är ett utmärkt exempel på en film som känns rätt ok så länge man inte är medveten om vad man missar från boken