BröllopskaosAlt. titel: Bröllopskaos, Serial (Bad) Weddings

Utåt sett måste förstås Claude och Marie Verneuil le och visa upp en lycklig fasad. Men när de ligger i sängen tillsammans om kvällarna tycker de, som hängivna katoliker, att det finns anledning att fråga vad de gjort gud för ont. Något måste han ju ha emot dem när tre av fyra döttrar inte bara gängat sig med icke-katoliker utan också med icke infödda fransmän.

Till svärsöner kan de nämligen räkna judiske David, arabiske Rachid och kinesiske Chao. Gemensamma familjeträffar är inte så mycket trevliga sammankomster som potentiella minfält av förflugna kommentarer och attityder. Särskilt Claude blir mycket upprörd när någon av svärsönerna kallar honom för rasist och i ärlighetens namn är nog alla lika goda kålsupare. David har förutfattade meningar om Rachid och tillsammans vet de minsann hur kineser beter sig.

Målet för Claude och Marie är därmed tvåfalt. Att på något sätt försöka se till att ”Benettonfamiljen” kan vistas i samma rum utan att slå ihjäl sina ingifta släktingar samt säkerställa att åtminstone sista dottern Laure hittar en fin katolsk fransman. Ett lyckat julfirande tycks ha tagit hand om mål nummer ett och Laures förkunnande att hon redan är förlovad med katolske Charles verkar ha kirrat även mål nummer två.

Vad Laure fegar på är det faktum att Charles inte alls har sin familj i Marseille eller Strasbourg utan i Elfenbenskustens Abidjan. Men hon skulle kanske ha mindre dåligt samvete över det hemlighållandet om hon bara visste att Charles pappa är lika mycket emot giftermålet som hennes egen.

Att se icke-svensk film medför alltid en viss risk. Det tillhör ovanligheterna att man är lika insatt i ett annat lands kultur och koder som sitt eget och det kan säkert vara en massa saker som jag missar i Bröllopskaos. Hade jag varit fransyska hade jag kanske till och med ansett filmen smaklös och plump i sina skämt om skillnader i etniskt ursprung och tro.

Men ibland är okunnighet en välsignelse och jag väljer därför att skratta istället för att oroa mig över eventuella i franska sammanhang icke-politiskt korrekta skämt om såväl judar som muslimer och katoliker. Missförstå mig rätt, Bröllopskaos är ingen komiskt sublim fullpoängare utan en tokrolig fars som ändå får lite tyngd tack vare sitt innehåll.

Såvitt jag kan bedöma får alla inblandade en släng av sleven, en slev som dessutom plockar en del genuspoäng på köpet (gärna på männens bekostnad, inga överraskningar där). Ibland går det hela överstyr, scenen där alla tre svärsönerna ställer sig upp och sjunger Marseljäsen blir till exempel bara överdriven. Men samtidigt kan man fnissa en hel del över stackars advokat-Rachid som måste försvara unga knarkåtalade vilka i rättegångspauserna alltid passar på att plocka fram en haschkaka. Eller den unge katolske prästen som försöker lätta upp bikttristessen genom att samtidigt surfa efter efter en ny mässhake på sin padda.

Annars var nog den stora vinsten med Bröllopskaos att upptäcka att även Frankrike dras med problematiskt döpta bakverk. De olyckligt benämnda ”Tête de nègre” heter nämligen numera något mer chokladbetonat, ett faktum som Charles misstänksamt lagda far vägrar tro på.

I sann komisk anda slutar förstås Bröllopskaos i någorlunda lyckligt samförstånd, vilket kanske inte känns särskilt realistiskt. Men ibland kan det ändå vara skönt att få behålla illusionen att människor till syvende och sist faktiskt kan komma överens trots skillnader i bakgrund och övertygelse, hur ihålig den än må vara. Filmen får mig inte bara att skratta här och var utan också att hoppas på tolerans och respekt snarare än misstro och konflikter. Det måste väl ändå vara något värt även om den förhoppningen kan tyckas långt borta en dag som denna?

star_full 2star_full 2star_full 2

malmö-filmdagar-2014En av två filmer som jag faktiskt var helt själv bland Filmspanarna att se. Ibland blir det så.

Annonser