alt. titel: The Grandmaster
För att parafrasera The Grandmaster: ”man kan hitta goda filmer överallt”. Tyvärr är en av dem inte Wong Kar-wais senaste martial arts-spektakel The Grandmaster. Enligt filmen ska en riktigt mästare kunna befinna sig på tre medvetandenivåer samtidigt: jaget, världen och mänskligheten. Wong Kar-wai får förvisso med sig själv och sin värld men tappar mänskligheten. I alla fall mig och mina filmspanarkollegor.
Filmen ska handla om Wing Chun-mästaren Ip Man som på 50-talet startade en skola i Hong Kong och bland annat lärde upp Bruce Lee. Men eftersom Wong Kar-wai uppenbarligen tyckte att det var en lysande idé att låta historien börja redan 1936, spänna över det andra kinesisk-japanska kriget och dessutom blanda in ett par karaktärer till, blir det hela en synnerligen förvirrande historia. Vi ombeds dessutom engagera oss känslomässigt i någon form av kärlekshistoria som löper över exakt en fight och två samtal.
Tydligen fanns det i Hong Kong på 50-talet ett stort antal rivaliserande skolor och konkurrensen var så hårdnackad att det inte sällan utbröt fighter mellan de olika anhängarna på öppen gata. Från början ska regissören ha tänkt sig att hela filmen skulle utspela sig på just en sådan gata och det är synd att han inte fortsatte med den tanken.
Gatuslagsmålsscenerna är nämligen något av det trevligaste med hela filmen även om de ibland är lite väl snabbt klippta för att man verkligen ska kunna uppskatta utövarnas skicklighet. Men så är också koreografen av just fighterna veteranen Yuen Woo-ping och det är banne mig frågan om det här inte är mer hans film än Wong Kar-wais. I alla fall det som är bra med den.
Den lilla erfarenhet jag har av regissören är tyvärr inte god. Den hårda prioriteringen av form före innehåll är inte riktigt min grej även om jag förstås måste erkänna att det resulterar i ruggigt snygga filmer. Hans 2046 fick mig att undra om eländet någonsin skulle ta slut och det måste erkännas att The Grandmaster kvalar in på ungefär samma känsla.
Jag får intrycket av att filmen bland annat vill säga något om en historisk utveckling, vilken förmedlas främst genom minimalistiska textskyltar. Faktum är att de är så minimalistiska att de väcker mer frågor än de ger svar. Inte heller underlättas det hela av att det utöver textskyltarna också finns en VO från Ip Man själv.
Ska man försöka identifiera något bärande tema tror jag att det skulle kunna vara förlust. The Grandmaster handlar om hur Ip Man under årens lopp förlorar både familj och hem(land), men också hur Kung Fun förlorade kunskap, kultur och traditioner. Själv förlorade jag 130 minuter.
Om man gillar Wong Kar-wai, är uppdaterad på den historiska utvecklingen i Kina (särskilt den i regionen Foshan) mellan 1936 och typ 1952 och dessutom råkoll på personen Ip Man kan man säkert få ut mer av The Grandmaster än jag fick. Frågar man pressmaterialet ska filmen vara Wong Kar-wais ”största publiksuccé någonsin”. If you say so…
Detta innebär som ni numera vet att filmen visades under Malmö Filmdagar och att det därmed var fler som såg samma film. Frågan är: var vi alla lika besvikna?
Jojjenito
The Velvet Café
Har du inte sett den?
Fripps Filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord 
Precis som jag skrev hos Henke, du ska cred för att du ger dig på att faktiskt försöka förstå vad filmen försöker berätta, dess teman. Det kunde inte jag få mig till att göra.
Mm, jag vet inte om WKW prioriterar form före innehåll. Kanske på ett sätt. Samtidigt tycker jag han (i andra filmer) faktiskt har ett innehåll (snyggt paketerat förstås) men det innehållet är så att säga i flytande form. Eller nåt. 😉
@Jojjenito: Ja, jag hade nog tänkt åtminstone ta mig an Chungking Express innan jag avskriver WKW helt. Men hittills är jag beredd att stå för omdömet ”form före innehåll” 😉
Tidningarnas kritiker tyckte tydligen något helt annat än filmspanarna……
@Filmitch: Så oväntat, även om Hynek inte hyllade oreserverat i SvD.
Förstår mycket väl att man kan tycka så. Även om jag har vågat mig på en egen recension… WKW största succé i Asien kan man tillägga. Inte i Europa. Apropå recensenter så finns sådana som vill verka intellektuellt kulturella mer än något annat. Ska man få tillgång till de kulturella finrummen så kan man inte skriva som exempelvis jag gör på min blogg.
@David: Åh, vad spännande, då ska jag genast hoppa över och läsa! Haha, då antar jag att du prioriterar kreativ frihet framför att få böja knä i kulturens salonger? 😉
Jo du Sofia, jag har tragglat tillräckligt med akademiska floskler och pretentiösa kulturella. Mitt mål just nu är att lösgöra mig fullständigt från etablissemangets intellektuella normer. Kreativ frihet – det är nästan ett utopiskt vackert uttryck. Och tack för den fina kommentaren.
@David: Tack själv för den välskrivna texten.