alt. titel: Schimpansen

ChimpanzeeJag bestämde mig för att se Chimpanzee som ett experiment. Utifrån den korta beskrivningen av filmen som jag läste in mig på lät hela upplägget misstänkt likt exakt den typen av naturfilmer som Disney producerade med stor framgång under framförallt 50-talet. Inom ”Best Of Walt Disney’s True-Life Adventures” producerades filmer med titlar som Seal Island, In Beaver Valley och The Living Desert.

Jag var nyfiken på att se hur mycket Disney kunde förmänskliga naturen i det upplysta 21:a århundradet. Häpnadsväckande och överraskande är två ord som dyker upp. Tragiskt och förfärande är två andra. Jag brukade tycka att all popularisering av biologi var av godo, men till och med min ryggrad börjar krypa något alldeles förfärligt av den lille schimpansen Oscars öden och äventyr. Faktum är att jag undrar om den inte försvann ut genom ryggslutet där under filmvisningen.

Ty detta, mina vänner är inte naturen, detta är Disneynature. Tiden när man skrattade åt schimpanser som var klädda i sportkostym och halmhatt, rökandes cigarrer eller åkandes i små vagnar är förvisso förbi. Tyvärr innebär det inte att man lyckats frigöra sig från ett synsätt som bygger på mänskliga referensramar. Det påpekas inledningsvis att det i djungeln finns både drama och spänning även om här inte finns några människor. Duh…

Chimpanzee visar exempelvis fascinerande bilder av apor som använder kvistar och stenar som verktyg för att fiska myror och knäcka nötter men seriositeten och fascinationen förtas av att handlingarna åtföljs av putslustiga kommentarer från berättaren Tim Allen. Det säger sig kanske självt att intrycket av lättsam underhållning, snarare än seriös naturfilm, knappast förtas av att hela historien berättas av Buzz Lightyear.

Varför känner Disney ett tydligen oemotståndligt behov av att låtsas att en ung schimpans blir irriterad på en stenhammare som inte uppför sig som han vill? Det skulle räcka alldeles utmärkt med bilderna på hur schimpanserna kämpar med att försöka lära sig nötknäckandets svåra konst, de är både illustrativa och roliga i sig. Problemet tycker jag är att den här typen av framställning lär barn (och kanske också vuxna?) att natur är något som bara blir intressant när det kan relateras till mänskliga egenskaper.

På samma sätt arbetar filmen alldeles för mycket med att skapa spänning i konfrontationerna mellan den flock som Oscar tillhör och en annan som konkurrerar om samma territorium. Den leds av hannen Scar (and don’t even get me started on those bloody names!) och hans anhang kallas ofta för ”thugs”, ”force” eller ”army”.

När Oscars flock tar sig in på rivalernas område för att söka föda framställs det som något nödvändigt för att de inte ska svälta ihjäl. När Scars flock gör detsamma är det helt plötsligt istället en första annektering i ett ställningskrig om territorium och de åtråvärda nötträden. Generellt skildras Scar och hans flock som de klassiska antagonisterna. Här härskar rädsla och missnöje och Scar styr genom råstyrka, medan den andre ledarhannen Freddy är mer av en godmodig patriark som med välvillig självsäkerhet håller ordning på sitt lilla gäng. En attack från Scar mot Freddys grupp beskrivs som mycket uppslitande. Att Freddys grupp senare i filmen jagar och äter upp en colobusapa blir å andra sidan en naturlig del av deras vardagsliv.

Och samtidigt som våld och konfrontation är något som genomsyrar större delen av filmen skulle man lätt kunna få för sig att storken kommer med små schimpansungar, ety snaskiga otrevligheter som brunst, kopulation och födande talas det mycket tyst om. Jag kanske inte nämnde att filmen var amerikansk?

I rättvisans namn måste jag i och för sig påpeka att det i själva filmandet inte finns något att invända emot, alla mina aversioner mot Chimpanzee handlar om hur man har klippt och återgett materialet. Filmen är resultatet av ett arbete som pågick under fyra år i en nationalpark i Republiken Elfenbenskusten och har ingått i det Jane Goodall-sponsrade projektet ”See Chimpanzee, Save Chimpanzee”. Den innehåller förtrollande naturfoto där priset utan tvekan tas av de små röksvamparnas töckniga slowmotionexplosioner när de träffas av regndroppar.

På ett mer känslomässigt plan har man också fångat fina bilder på Freddy och Oscar när den äldre hannen i sin plockningsritual hanterar den lilla ungen som en trasdocka. Synd bara att man måste trycka i sig klägg motsvarande en årsproduktion sockervadd på Liseberg för dessa fåtaliga scener. Det är banne mig frågan om det är värt det.

Malmö filmdagar-picTrots mina beklaganden gav även Henke Chimpanzee en chans. Kanske hittade han något som min biologiskt korrumperade hjärna missade? Återigen har Movies-Noir också hållit sig i framkant och provsmakat anrättningen.

Annonser