2046 (2004)

En bit in i 2046 frågar jag mig om filmen är ett ovanligt dyrt skämt. Titeln gör naturligtvis att man tänker science fiction, i form av ett årtal, och inledningsvis pratas det om ett långt tåg som för människor till 2046 på jakt efter sina förlorade minnen. Man förstår också att filmens berättare som förste person är på väg från 2046, men till vad?

En alternativ titel hade kunnat vara Herr Chow och kvinnorna för medan man sitter och kliar sig i skallen och försöker få ihop den futuristiska inledningen har historien redan kastat sig tillbaka till sent sextiotal i Hong Kong. Där stöter vi åter på Chow Mo-Wan som hoppar från kvinna till kvinna – det är hotellägardöttrar, grannprostituerade och glädjeflickor i en till synes ändlös kavalkad. Får han något utbyte av dem? Tja, sätta på dem får han i alla fall göra, länge och högljutt. Älskar han dem? Inte den blekaste… Varför har Wong Kar-wai ens bemödat sig att försöka beskriva Chows öden och äventyr i kvinnodjungeln? Det är en fråga som bara regissör Wong kan svara på.

Ganska snabbt etableras det att 2046 är ett rumsnummer som Chow blir lite fascinerad av och jag tänker att det kanske kommer att bli en snygg tie-in med den futuristiska tidsberättelsen, typ att det inne i rum 2046 finns ett maskhål eller att rummet är som the Matrix och innehåller hela världen som egentligen inte är verklig. Och så blir det bara svart… Eller något…

Men sådan tur har jag inte, Chow fortsätter med sina kvinnor medan jag sitter mer och mer och ifrågasätter min egen principfasthet som tvingar mig att faktiskt se klart det hela. Man vet ju aldrig, det kanske kommer någon slags förlösning under de sista minutrarna? Nej, no, nein, non, njet och DÄR hade ungefär 2 timmar av mitt liv försvunnit som jag aldrig får igen. Men visst, till slut är jag rätt tacksam över att bara ha nått slutet av filmen.

Problemet med 2046 är inte att den är dålig, för det hade jag kunnat ta, utan något mycket värre. Den är så mördande trist att jag så här i efterhand hade föredragit att ägna en ledig morgon åt att skicka iväg min deklaration istället. Det finns ingen egentlig historia som intresserar, inga karaktärer som engagerar, inget visuellt som tjusar. Det sistnämnda trots att jag mycket väl kan se att Wong har ansträngt sig, med nästan uteslutande när- eller halvbilder på ansikten, midjor, knän, fötter, röda draperier, gröna tapeter och spegelreflektioner. Soundtrackets finstämda fioler vill jag efter ungefär en halvtimma klippa strängarna av, till och med de blir trååååkiga, precis som alla de utsökt vackra asiatiska kvinnliga skådespelerskorna.

Först när filmen är slut kan jag läsa mig till att den ska vara någon slags lös fortsättning på regissörens tidigare filmer Days of Being Wild och In the Mood for Love men eftersom jag känner mig rätt säker på att jag inte har sett dem är inte det mycket till hjälp.

Att se 2046 var en upplevelse som väl närmast kan liknas vid den när man var liten och skulle vänjas vid att äta-upp-på-tallriken-för-tänk-på-barnen-i-Biafra. Inte så att det som fanns på tallriken var särskilt äckligt men man var mätt och varje tugga bara växte i munnen och Det. Tog. Aldrig. Slut.

11 reaktioner till “2046 (2004)”

  1. He-he….fredag…!

    (och nu måste jag erkänna en gammal synd i filmnördbranschen…jag försökte se denna vid ett tillfälle men fick stänga av…så inihelvete tråkigt det var! Jag bara stod inte ut…skönt att höra det finns andra med samma upplevelser…)

  2. Jag tycker att den, trots att jag inte sett den, ändå har ett visst värde för du fick ju stoff nog att skriva en recension som gjorde min fredag bra mycket roligare! Ska gå in och se vilka andra filmer som ligger i kategorin ”Astråkigt”.

  3. Jag var nära att se denna når den kom, men det blev aldrig av. Har sett ett par filmer av WKW och en del är mysiga, men ibland blir det inget att se.

  4. Jag såg nog 2046 i en period när jag var totalt hooked på WKW (ja, jag använde helst den förkortningen, så hooked var jag). Jag hade sett och tokgillat (inte alla men många av) dessa filmer: In the Mood for Love, Chungking Express, Helgon i neon, Days of Being Wild, As Tears Go By.

    Jag kunde inte annat än gilla 2046, även om den nog är ganska trist som enskild film så att säga. WKW blandar och ger. Jag tror främst att Helgon i neon och Chungking Express är grymt bra filmer hur man än ser på det. En helt annan sak är det med en rulle Ashes of Time. Den är ett sorts martial arts-drama på flumpiller som är fullkomligt uselt.

  5. @Steffo: Ajaj… Nej, ärligt talat önskar man ibland att man kunde ha haft vett att stänga av i tid. Det känns som att du var den förnuftige av oss två 😉

    @Lasse: Välkommen! Kul att du hittade hit och att jag lyckades lysa upp din fredag lite (en dag som oftast iofs inte behöver ytterligare belysning). Tror dock inte att jag taggat så många andra filmer som ”Astråkiga”, det är lyckligtvis rätt sällsynt. Dålig film, det är en helt annan sak 😀

    @Movies-Noir: Även om jag känner igen namnet kan jag inte påstå att jag är särskilt välbekant med denne herre. Men du bör kanske lita mer på Jojjenitos omdöme än mitt?

    @Jojjenito: Ohhh, ni är på smeknamnsbasis minsann… Chungking Express har ju fått så himla bra kritik så den skulle jag nog kunna tänka mig att testa trots 2046.

  6. Jojjenito var inne på WKW före mig. Men han och några andra fick mig att se lite filmer av honom när Cinemateket körde ett WKW tema (kan ha varit i samband med att 2046 kom, dock inte säker). Det var upp och ner i mitt tycke, men där finns en del värt att se. Speciellt rent cinematografiskt är några av filmerna läckra.

    Jojjenito är den större experten på WKW dock 😀

  7. @Movies-Noir: Jo, jag fick nog det intrycket också. Och det visuellt attraktiva kan jag hålla med om, men måste det bli så tråkigt för den sakens skull? 😉

  8. Bara för att något är visuellt läckert behöver det inte vara bra. Har ju inte sett 2046 så jag kan inte uttala mig om den. Men tycker du nog inte ska strunta i att se fler WKW filmer efter denna miss 😉

  9. Angånde fotot i WKW:s filmer så är det min favorit Christopher Doyle som ligger bakom. För mig är Doyle något av läromästare till en filmfotograf som Hoyte Van Hoytema. Ja, så det är ofta snygga filmer när det gäller WKW. Bäst av de jag sett är som sagt Helgon i neon (Fallen Angels) och Chungking Express. Har recensioner av dessa liggande så de dyker väl upp förr eller senare på min blogg. 2046 var en besvikelse.

  10. @Jojjenito: Oj, filmfotografer är en grupp som jag sällan uppmärksammar trots att jag ibland kan fastna för filmer rent visuellt. Men det kommer jag nog att göra hädanefter. Ska bli spännande att läsa mer om WKW:s filmer hos dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: