En bit in i 2046 frågar jag mig om filmen är ett ovanligt dyrt skämt. Titeln gör naturligtvis att man tänker science fiction, i form av ett årtal, och inledningsvis pratas det om ett långt tåg som för människor till 2046 på jakt efter sina förlorade minnen. Man förstår också att filmens berättare som förste person är på väg från 2046, men till vad?

En alternativ titel hade kunnat vara Herr Chow och kvinnorna för medan man sitter och kliar sig i skallen och försöker få ihop den futuristiska inledningen har historien redan kastat sig tillbaka till sent sextiotal i Hong Kong. Där stöter vi åter på Chow Mo-Wan som hoppar från kvinna till kvinna – det är hotellägardöttrar, grannprostituerade och glädjeflickor i en till synes ändlös kavalkad. Får han något utbyte av dem? Tja, sätta på dem får han i alla fall göra, länge och högljutt. Älskar han dem? Inte den blekaste… Varför har Wong Kar-wai ens bemödat sig att försöka beskriva Chows öden och äventyr i kvinnodjungeln? Det är en fråga som bara regissör Wong kan svara på.

Ganska snabbt etableras det att 2046 är ett rumsnummer som Chow blir lite fascinerad av och jag tänker att det kanske kommer att bli en snygg tie-in med den futuristiska tidsberättelsen, typ att det inne i rum 2046 finns ett maskhål eller att rummet är som the Matrix och innehåller hela världen som egentligen inte är verklig. Och så blir det bara svart… Eller något…

Men sådan tur har jag inte, Chow fortsätter med sina kvinnor medan jag sitter mer och mer och ifrågasätter min egen principfasthet som tvingar mig att faktiskt se klart det hela. Man vet ju aldrig, det kanske kommer någon slags förlösning under de sista minutrarna? Nej, no, nein, non, njet och DÄR hade ungefär 2 timmar av mitt liv försvunnit som jag aldrig får igen. Men visst, till slut är jag rätt tacksam över att bara ha nått slutet av filmen.

Problemet med 2046 är inte att den är dålig, för det hade jag kunnat ta, utan något mycket värre. Den är så mördande trist att jag så här i efterhand hade föredragit att ägna en ledig morgon åt att skicka iväg min deklaration istället. Det finns ingen egentlig historia som intresserar, inga karaktärer som engagerar, inget visuellt som tjusar. Det sistnämnda trots att jag mycket väl kan se att Wong har ansträngt sig, med nästan uteslutande när- eller halvbilder på ansikten, midjor, knän, fötter, röda draperier, gröna tapeter och spegelreflektioner. Soundtrackets finstämda fioler vill jag efter ungefär en halvtimma klippa strängarna av, till och med de blir trååååkiga, precis som alla de utsökt vackra asiatiska kvinnliga skådespelerskorna.

Först när filmen är slut kan jag läsa mig till att den ska vara någon slags lös fortsättning på regissörens tidigare filmer Days of Being Wild och In the Mood for Love men eftersom jag känner mig rätt säker på att jag inte har sett dem är inte det mycket till hjälp.

Att se 2046 var en upplevelse som väl närmast kan liknas vid den när man var liten och skulle vänjas vid att äta-upp-på-tallriken-för-tänk-på-barnen-i-Biafra. Inte så att det som fanns på tallriken var särskilt äckligt men man var mätt och varje tugga bara växte i munnen och Det. Tog. Aldrig. Slut.

Annonser