alt. titel: Smärtgränsen, After Lucia

After LuciaDet var med en viss tvekan jag satte mig i biofåtöljen för att på denna första dag under Malmö filmdagar se det mexikanska Oscarsbidraget Smärtgränsen, eftersom det uppenbarligen var meningen att man skulle gråta floder under visningen. Nu blev det inte riktigt så för min del, men det är ingen större tvekan om att filmen är stark. Inte minst eftersom den (i alla fall i vissa avseenden) inte breder på med stora känslopenseln, utan håller sig en aning avvaktande.

Alejandra flyttar med sin pappa till en ny lägenhet i en ny stad. I skolan duckar hon de oundvikliga frågorna om var hennes mamma Lucia håller hus någonstans. Genom pappans kontakter med försäkringsbolag förstår man ganska snart att mamman har dött i en bilolycka och att Alejandra och hennes pappa nu gör ett desperat försök till omstart.

Till en början går allt (efter omständigheterna) riktigt bra för Alejandra. Hon kommer snabbt in i ett tajt kompisgäng i klassen. Det ligger i och för sig ett positivt drogtest och skvalpar i bakgrunden, men pappa verkar inte alltför upprörd och Alejandra lovar dyrt och heligt att hon aldrig mer ska röka en joint.

För pappa Roberto går det tyngre, hans massiva kropp är knäckt och påminner mest om en självmordsbenägen björn där han står och vispar majonäs i sitt restaurangkök. Vissa dagar tar han sig inte ens dit, utan fastnar i sängen eller på soffan. Det är upp till dottern att se till att han inte däckar ihop totalt.

Och det innebär tyvärr att Alejandra efter ett tag tvingas dölja en hel del från sina dagars upphov. Fylleglad och kåt hade hon inga invändningar när en av killarna ville sätta på henne inför mobilkameran och fortsättningen är lika lätt som tragisk att förutse. Det dröjer inte ens ett dygn innan hela skolan har sett filmen, killarna vädrar lätt trakasseringsbyte och tjejerna tycker att hon får skylla sig själv. Hon var ju med på det, både sexbiten och filmbiten. Hon borde väl ha kunnat räkna ut vad som skulle hända?! Mobilen som tidigare var den trognaste följeslagaren blir med ens en förbannelse där glåporden och de obscena förslagen förföljer Alejandra.

Jag tyckte mycket om Smärtgränsen, framförallt i det minimalistiska berättandet. Redan inledningen, när Roberto plockar upp en nyrenoverad bil för att sedan bara lämna den vind för våg i en vägkorsning, gör mig nyfiken. Vem är mannen och varför överger han en bil som det uppenbarligen lagts ned mycket tid på att laga?

Förhållandet mellan dotter och pappa är varmt och omtänksamt, men samtidigt pratar de inte om det som ligger och härsknar emellan dem. Moderns död är fortfarande ett öppet sår, ett oläkt brott där benpiporna sticker ut och när som helst kan punktera på den bedrägliga vardagslunk som de försöker bygga upp. Inledningsvis är det Alejandra som får ta hand om sin deprimerade pappa. När det sedan börjar gå illa för henne har hon ingen att vända sig till och pappan drivs alldeles för nära sammanbrottets rand av händelserna. Smärtgränsen passeras med råge för både far och dotter innan filmen är slut.

Alejandra och hennes historia är på intet sätt ny och jag tror att det är meningen att den unga flickan ska upplevas som egentligen rätt karaktärslös. Vi får nämligen inte veta särskilt mycket om Alejandra som person (förutom att hennes mamma är borta), grejen är att hon skulle kunna vara ”vem som helst”. Den där tjejen som man läser om i en tidningsartikel eller det snackas skit om på skolan. All skuld (i den mån det finns någon) läggs på henne. Killen kan utan problem fortsätta sitt gamla liv i skolan och i kompisgänget medan hon blir kallad för hora och trakasserad av både killar och tjejer. Särskilt hårda är de som innan Alejandras fall stod längst ned i hackordningen – nu har de ju fått en alldeles egen kyckling att slita dunet av.

Däremot vet jag inte riktigt vad jag ska göra av slutet, under den sista fjärdedelen börjar filmen gå på tomgång. Det är som om regissör Michel Franco inte riktigt vetat vilken typ av slut han är ute efter. Den väg som nu valdes blir för min del lite för öppen, för obestämd, för ofullbordad.

Det Smärtgränsen har att säga om mänsklighet och vad grupper är kapabla till om bara förutsättningarna är de rätta påminner en hel del om Dogville. Skoningslöst är ordet, sade Bull.

EMalmö filmdagar-picn Malmö Filmdagar-film som sagt. En till som såg filmen var Jojjenito.

Alltid lika påpasslige Movies-Noir har också sett Smärtgränsen, fast mycket tidigare.

Annonser