Fredrika Bergman är förhållandevis ny i polishuset på Kungsholmen men avskyr redan sitt jobb. Hon känner inte samma entusiasm inför polisyrkets adrenalinpumpande delar som sina kollegor och har definitivt inget till övers för de ”själavårdande” bitarna. Bäst jobbar man bakom ett skrivbord och framför en dator.

Hennes mer traditionelle (både till inställning och kön) kollega Peder Rydh kunde inte instämma mer. För det första har civilister ett högst tveksamt existensberättigande inom poliskåren och dessutom bekräftar Fredrika alla hans värsta fördomar om akademiker, hon är helt enkelt ”skitnödig”.

Men Fredrika och Peder får möjlighet att sandpappra bort de vassaste kanterna i sin relation när de under chefen Alex Recht måste ta sig an ett fall med en liten flicka som försvunnit från ett X2000-tåg. Snart förstår de att vad som först tycktes vara en förhållandevis enkel vårdnadstvist som kanske gått lite för långt är något mycket mera djävulskt.

Askungar är Kristina Ohlssons debutroman och inne på AdLibris ser jag att hon sedan 2009 lyckats klämma ur sig ytterligare tre böcker om Alex Recht och hans lilla arbetsgrupp inom Stockholmspolisen. Jag ska väl inte påstå att jag utifrån det jag läst direkt kastar mig över ”Lägg i kundvagnen”-knappen, men måste samtidigt villigt erkänna att jag absolut skulle kunna tänka mig att testa någon av de andra böckerna om de kom i min väg.

Som förstlingsverk har förstås Askungar en hel del skavanker, men med tanke på genrens popularitet och till synes oändliga fördragande med de mest undermåliga av produkter skulle det kunna ha varit mycket värre.

Till skönhetsfläckarna hör till att börja med språket. Även i detta fall kunde det förstås ha varit mycket värre, men det känns en aning styltigt och stelt. Eller kanske snarare skriftspråkligt, det är många ord av typen ”detta” och ”dessa” och jag önskar mig lite mer av ett talspråksflöde i en sådan här bok.

Dessutom känns det inte riktigt som om Ohlsson helt och fullt lyckats anpassa språket till sina olika karaktärer, vilket blir extra konstigt eftersom det ibland funkar och ibland inte. Lite som när karaktärer på film ibland pratar dialektalt och ibland inte. Jag tror exempelvis inte att en så genuin Djurholmsöverklasskärring som Theodora Sebastiansson skulle använda ett uttryck som ”gigantisk”, hellre då ”mycket omfattande” eller något liknande.

Författaren har i och för sig inte gjort om många av sina kollegors misstag och drabbats av detaljsjukan, vilket jag är mycket tacksam för. Vi slipper veta exakt var Fredrika köper sina tamponger, vilken väg hon tar till affären från jobbet eller var puben där Peder super till ligger. Å andra sidan finns det, ju mer man tänker efter, fler och fler informationstapp i själva berättelsen och ju mer man funderar på dem desto konstigare eller åtminstone mer oförklarliga blir de. Vissa av dem gränsar till och med till att bli direkta logiska luckor.

Å andra sidan finns det oftast ett så pass bra driv i själva historien att man till en början faktiskt låter många av de här hålen passera. Ohlsson har snickrat ihop en trevlig liten plot som på sina ställen blir riktigt obehaglig. Hon har dessutom knåpat in en sidohistoria som på ett bra sätt förklarar en del av händelseutvecklingen och står på egna ben, samtidigt som den aldrig hotar att ta över grundhistorian.

Dessutom tillåter hon sig att leka lite med förväntningarna på en sådan här roman, vilket blir ganska befriande. Vi får exempelvis en del information kring våra huvudkaraktärer som aldrig används eller får bäring på huvudhistorien kring de försvunna barnen.

Men hur bra historien än är tycks Ohlsson ha haft svårt att få den att räcka hela boken ut. Även utan den information som man får genom att boken (givetvis) också följer en namnlös förövare kunde jag ganska så omgående lista ut ett av de huvudmysterier som Alex, Fredrika och Peder måste ägna avsevärd tankemöda och tid för att få grepp om. Att några av Stockholmspolisens skarpaste hjärnor skulle vara så häpnadsväckande tjockskalliga vad gäller slutlednings- och associationsförmåga har jag svårt att tänka mig.