alt. titel: Krypskytten

Jag är VHS-användare och stolt över det. Inte så att jag nyttjar vinyllyssnarnas credo – kvalitetsmässigt kan en hederlig videokassett givetvis inte tävla med vare sig DVD eller Blu-Ray. Men jag har ett par gamla godingar som inte längre går att se på något annat sätt och därför har en VHS-spelare fortfarande sin givna plats under TV:n.

En bonus är också att man fortfarande kan köpa kassetter för nästan inga pengar alls. Eller också har man snälla bekanta som håller utkik och vidarebefordrar när det ska slängas. På så sätt hamnade Sniper i vårt hem och jag undrar om Fiffi i och med det hade en baktanke att få lite sällskap i Tom Berenger-temat.

Sagt och gjort, jag bänkar mig givetvis i soffan och förbereder mig på lite schysst tidig 90-talsaction. Kanske inte riktigt samma sak som schysst 80-talsaction, men så nära den äkta varan som man kan komma. Eftersom det är en gammal hyrkassett (nr 1575 i videobutiken på Spånga Torg) blir det förspel med ett par sköna nostalgiframkallande trailers (bland annat Mo Money med Wayans-bröderna, då kanske ni fattar känslan).

Och så kör det igång! Det räcker med ett par takter från Wojciech Kilars karakteristiska musik och ett krossat stenkrucifix för att jag ska inte bara ana utan inse att oråden stirrar mig rakt upp i ansiktet. Kassetten med nummer 22632 och som inte alls kommer från Spånga Torg, utan Huddinge videocenter har inte mycket med vare sig djungel eller krypskyttar att göra. Däremot allt med en centraleuropeisk vitsminkad greve.

Nå, bra filmtittare reder sig själv och har man ställt in sig på tidig 90-talsaction blir det också tidig 90-talsaction på ett eller annat sätt. Och så behöver vi inte orda mer om den saken.

Stridisgröngölingen Richard Miller paras ihop med sniperveteranen Thomas Beckett för att utföra ett hemligt uppdrag i Panamas djungler. Millers överordnade skickar iväg honom med rejäla förbehåll i baggaget, tillhåller honom rakt ut att om Beckett visar sig vara en ”liability” vet Miller vad han måste göra.

Riktigt varför man var orolig för det känns aningens obegripligt, eftersom det, föga förvånande, visar sig att det bara är Beckett som vet vad han gör. Han vägrar underordna sig Millers order, kör sitt eget race men ser förstås till att de hamnar i en position där de faktiskt kan utför sitt uppdrag.

Miller har bara att haka på och verkar inte riktigt veta hur han ska reagera på killen som har 64 ”confirmed kills” under bältet. Ena sekunden provocerar han Beckett med att krypskytten har som yrke att mörda folk (duh…), för att i nästa hitta någon slags gemensam grund i Montana, för att i den tredje vara surmulet indignerad över att Beckett inte vill följa hans kommandon.

Videofodralet kan inte nog hylla Sniper. Förutom den något kuriösa upplysningen att filmen har samma producent som Rain Man (det känns inte riktigt som att Sniper och Rain Man riktar sig till samma typ av målgrupper om vi säger så) hävdar People Magazine att detta skulle vara ”Årets actionfilm!”

Tyvärr kan jag inte instämma i ovationsblurbkören. Sniper är typiskt en sådan där film som känns osammanhängande utan att egentligen vara det. Men man får liksom ingen grund till det som händer och därför famlar man.

Tom Berenger och Billy Zane traskar och traskar genom djungeln och det är möjligt att tanken var att låta dem utveckla någon slags relation under den där tiden men det händer aldrig. Istället låter de bägge två oftast så oengagerade och manusinnantilläsande att de nästan skulle kunnat vara med i en svensk film. Billy Zane har i ärlighetens namn aldrig varit någon lysande skådespelare (scenen när han ska få ett sammanbrott på stranden blir närmast pinsam) och Tom Berenger verkar under den här inspelaningen ha känt av alla sina 47 år.

Inledningen där Miller briefas av sina överordnande har karaktären av ett klassiskt Svek Från Skrivbordsnissarna, men av detta blir intet. Miller och Beckett förföljs av en ”rebel sniper” men hans bevekelsegrunder blir aldrig tydliga och därför skapas det heller aldrig någon spänning. Återigen funderar jag på om tanken egentligen var att försöka göra en mer filosofisk och relationsorienterad krypskyttefilm. Men det svajiga känsloläget mellan Berenger och Zane sänker den vinklingen. Plus taglines av typen ”Ett skott. Ett byte. Ingen utväg”.

Allt för långsam och ospännande för att vara en djungelaction. Allt för ytlig för att vara ett drama om hur det är att ha mord som yrke. Den här Berenger-rullen var inte någon av hans bästa, men Fiffi som har betydligt mer erfarenhet kanske tycker annorlunda? Varför inte se efter?