alt. titel: Nya vindar över Cold Comfort Farm

Publicerad i Västerbottens Kuriren i oktober 1996

Efter föräldrarnas död försöker Flora Poste, som den förståndiga flicka hon är, att komma på vad hon vill göra med sitt liv. Till slut kommer hon fram till att hon skall bli författarinna, men innan hon kan bli det måste hon leva livet och samla erfarenheter. Och det bästa sättet att göra det på är att bo hos någon av de oräkneliga släktingarna på landet. Brevet från Cold Comfort Farm låter intressantast, framförallt på grund av Flora anar en djup och fasansfull hemlighet som bara ligger och väntar på att en ung och aspirerande författarinna skall grabba tag i den. Sagt och gjort, men när hon väl anländer är Cold Comfort Farm inte riktigt vad hon hade väntat sig. Alla i familjen är mer eller mindre fientliga, det är smutsigt och mormor sitter i ett rum som hon inte lämnar mer än två gånger om året. Men Flora är inte den som ger upp i första taget och snart har hon vänt upp och ned på allas liv, såväl som på Cold Comfort Farm.

Av någon anledning är det hemskt avslappnande att se engelska komedier, som alltid packade med brittiskt sunt förnuft och ”understatement”-humor. Karaktärerna är trevliga att stifta bekantskap med, framförallt när det verkar som om engelsmännen sätter en ära i att besätta den allra minsta biroll perfekt. Stephen Frys kärlekskranka och mångordiga författare är ganska söt och Kate Beckinsale själv är ett under av ordning och elegans i varje ögonblick, utan att för den skull bli varken tråkig eller fantasilös.

Gå och se Cold Comfort Farm, jag kan nästan lova att den är ”det roligaste du kan se på bio just nu”.

Omdöme 2010:
Framrotad på förekommen anledning från Sara på Glory Box som sett om filmen och kan garantera att den brittiska charmen har motstått tidens tand. Nu känner jag att jag nog måste se om den också…

Och så gjorde jag det — vilket litet charmtroll den här filmen fortfarande är! Skulle nog nästan höja betyget minst ett halvt steg, ett utmärkt exempel på att TV-film verkligen inte är det sämsta (särskilt inte när den innehåller Stephen Fry, Ian McKellen, Joanna Lumley och Miriam Margolyes bland andra). Den avnjutes bäst med en stor kanna Ceylon- eller Assamté, scones, clotted cream och en bra jordgubbssylt.

Den blir säkert ännu roligare om man är någorlunda välbekant med genren som boken (från 1932) tydligt parodierar. Bästa repliken är föga förvånande Stephen Frys: ”Miss Poste, I’m engorgingly in love with you!”