Ett nytt förhållande kan vara lite svajigt. Man vet inte riktigt vart det är på väg, det är inte säkert att man ser pojkvännen som sin evighetshållbara livskamrat men medan man försöker komma underfund med det hänger man på för det är ju rätt kul för stunden. Att i den fasen bli introducerad för hans stora och enormt tajta familj under en långhelg (i ett hus som är en vällustig orgie i trä och tegel) kan vara ganska påfrestande, inte minst om det visar sig att man egentligen tycker mycket bättre om hans bror som också för att komplicera det hela ännu mer blir hals över huvud förälskad i dig.

”Så skönt” tänkte jag när jag satt mig ned för att titta på Dan in Real Life, ”en While You Were Sleeping fast utan den krystade coma-historien”. Efter ungefär halva filmen inser jag att jag sitter och önskar mig tillbaka till den krystade coma-historien. Inte för att Sandra Bullock och Bill Pullman är överlägsna Juliette Binoche och Steve Carell, utan för att det är för jobbigt.

I While You Were Sleeping gör det ju ingenting att Lucy blir kär i Jack eftersom hon bara fantiserat fram ett icke-existerande förhållande med brodern Peter. I Dan in Real Life är det uppenbart att Dan går omkring och verkligen plågas av sin outtalade och förbjudna kärlek. Den här typen av trekants”komedier” (My Best Friend’s Wedding, i viss mån Sleepless in Seattle) är enormt svåra eftersom man ofta väljer att framställa alla tre inblandade som förhållandevis sympatiska, vilket leder till att man som tittare lider med den som i slutänden alltid kommer att bli utan.

Kan man försöka se Dan in Real Life som ett kärleksdrama med lätt humoristisk touch blir det lite lättare och Steve Carell får åter chans att visa att han är en riktigt bra vanlig-skådis, någon som verkar vara ohyggligt snäll och genuint trevlig. Däremot blir jag tyvärr aldrig riktigt övertygad om gnistan mellan honom och Binoche. Själv fastnar jag istället för Brittany Robertsons Cara, Dans enastående tonåriga mellandotter och som i den första förälskelsens våndor fulgråtande anklagar sin far för att vara en ”murderer of love”. Triangeldramat bärs upp av en stor samling förhållandevis välrennomerade skådisar med John Mahoney och Dianne Wiest (yay!) som familjens centrum.

Filmen är en rätt harmlös feelgood-rulle som under en period inte alls får en att må särskilt bra. Avslutningen blir dessutom lite väl sirapssöt där Dan inte bara bevisar att han är en bra far genom att nojja över vilken dålig far han är utan givetvis också återigen kan bjuda in kärleken i sitt liv.

Annonser