Den perfekta familjen: pappa och sonen är och gungar i Vasaparken en lördagsförmiddag, mamma och dottern är hemma och bakar i den ljusa och rymliga lägenheten. Föräldrarna är bägge framgångsrika och yrkesarbetande (trodde någon något annat, med en lägenhet i Vasastan?) och barnen går på urbant Montessoridagis. Mån om jämställdhet och vardagspussel regleras vardagen av excelscheman, där även den polska städerskan har sin plats.

Men snart smyger sig en ton av disharmoni in i denna Edens lustgård (om nu inte den flagranta perfektionen var en varningssignal i sig). Han tycker att hon skulle vara snyggare i lite fylligare läppar, men vet att hon aldrig skulle operera sig, ”inte ens om jag vädjade”. En till synes vanlig fråga rörande vilka stövlar dottern ska ha på sig besvaras med ett avmätt ”Det borde du veta”.

Det är synd om mänskligheten. Antingen är man totalt ooriginell, vanlig, medelmåttig, en loser helt enkelt, enbart värd förakt. Eller också tror man att man är unik och originell och det är nästan ännu värre eftersom det är självbedrägeri på hög nivå. Ingen är originell eller gör något oväntat. På något sätt finner den namnlösa berättaren i Fräsch, frisk och spontan en viss trygghet i detta faktum. Som varumärkeskonsult vet han tvärsäkert att människor går att manipuleras till vad som helst, att alla kan sorteras in i fack, ges etiketter (förlåt, värdeord), reduceras till de mest basala elektro- och biokemiska impulser. Men ändå är han inte tillfreds, han vill ha ett livsprojekt som gestaltar de positivt laddade orden fräsch, frisk och spontan.

Fräsch, frisk och spontan kan knappast läsas som något annat än en kommentar över nutidssamhället, där till och familjen är ett varumärke och där vi inte längre lever med varumärken, utan i och som dem. Vi är vandrande reklampelare och ju förr vi inser det, desto enklare (eller åtminstone mindre falskt) skulle livet vara. Eller kanske inte, för med all sin medvetenhet upplever berättaren som sagt inte alls någon särskild sinnesfrid med all sin kunskap. Den får honom snarare att betrakta alla andra som biologiskt styrda robotar, gör honom avskärmad från övriga mänskligheten, inklusive fru och barn.

I kärnfamiljen talar man till varandra, inte med varandra, hustrun Elisabeth benämns på bloggvis genomgående som ”E”, barnen som ”två”- och ”fyraåringen”, allt i en tröstlös återupprepning av uppväxtens förljugna villakvartersliv. I brist på den äkta varan, måste man skapa en illusion av gemenskap vid lördagslunchen. Författaren Mons Kallentoft är knappast beredd att servera sina läsare några svar på hur man på bästa sätt tacklar reklamsamhället eller hur man ska finna Lyckan.

Och visst kan jag hålla med, dumt vore väl annars med tanke på att jag utan problem kan identifiera många produkter bakom kapitlens inledande jingelfraser: ”Gör det goda godare”, ”Inte bara rent, utan ultra-rent”. Jag kan bara inte riktigt se poängen med det. Språkmässigt stör jag mig förvisso inte lika mycket på Fräsch, frisk och spontan som jag gjort på Kallentofts Linköpingsdeckare, här lyser faktiskt prettovarningarna med sin frånvaro.

Men boken skulle lika gärna kunna ha gjorts som en serie kåserier i Aftonbladet eller Expressen där man pricksäkert kan raljera över Stockholm som en ”småstad med en klädsam elefantiasis” och folk som funderar över ”vad är min kryddträdgårds värdeord?”. Författaren bryter knappast ny mark med sina ämnesval, boken rör sig tryggt inom alla de områden som media har argumenterat kring de senaste åren: vardagspussel, märkes- och statushets, otrohet och önskan att ibland vilja göra sina barn illa av ren utmattning.

Dessutom utnyttjar han ett deckartrix i överflöd — detaljrikedomen. Föga förvånande blir vi serverade alla nödvändiga element i ett hippt Stockholmsliv — shoppningrundor på NK och espresso på Café Italiano — men också mängder av geografiska lägesbeskrivningar, vilket gör Fräsch, frisk och spontan till Stockholmsporr på hög nivå.

Men min största invändning gäller ändå upplägget — vår berättare är inget annat än en svensk Patric Bateman och Fräsch, frisk och spontan klarar inte av att ta sig bortom en urvattnad American Psycho, kompletterad med väl valda delar av Fight Club. För min del finns det inget i vare sig språk, hur träffsäkra Kallentofts miljöskildringar än är, eller hantering som gör boken till en kärleksfull pastisch eller en klurig remake, den är bara ett plagiat.