Where the Buffalo Roam (1980)

Om en advokat ska vara någon som håller ordning på sina klienter, kanske allra helst se till att de inte hamnar i trubbel överhuvudtaget, är Carl Lazlo ett rätt dåligt val. I alla fall för journalisten Hunter S. Thompson.

Lazlo är nämligen inte särskilt bra på att se till att Thompson inte hamnar i trubbel till att börja med, han är snarare någon som lockar med journalisten på ytterligare dåligheter. Fast det händer förstås mestadels när Lazlo betett sig så illa i rättssalen att han till slut blivit av med sitt tillstånd att verka som advokat överhuvudtaget.

Från att ha varit en hippiesarnas ivrige försvarare i det amerikanska rättssystemet börjar han istället försöka skapa små kollektiva paradis. Men det är paradis som emellertid måste få sin försörjning från kontakter med mer eller mindre skumma sydamerikanska vapen- och knarkhandlare. Mer och mer motvilligt följer Thompson med på färden för att dokumentera vad det är Lazlo har för sig.

Att Hunter S. Thompson var en verklig person kanske många har klart för sig, detsamma gäller antagligen det faktum att han anses vara skaparen av den särpräglade ”gonzo”-journalistiken. En stil som utgår från att det påhittade kan fungera precis lika bra som fakta och som sätter journalisten själv i förarsätet av sin historia istället för att hålla sig opartisk, tyst och iakttagande i baksätet.

Däremot är det kanske inte riktigt lika självklart att ha koll på att Carl Lazlo egentligen var en advokat av latinamerikanskt ursprung vid namn Oscar Zeta Acosta men som i Thompsons klassiska bok Fear and Loathing in Las Vegas kallades Dr. Gonzo.

Att säga att Where the Buffalo Roam är en Gonzo-film är kanske lite väl magstarkt, men något tycker jag ändå att det ligger i det. Även om den vi får följa är Thompson (i form av en mer eller mindre galen och utspejsad Bill Murray), är det inte helt tydligt vem av Thompson och Peter Boyles Lazlo som egentligen driver filmens i och för sig rätt tunna historia framåt.

I slutänden blir Lazlos uppdykanden i Thompsons liv dessutom så egendomliga och skruvade (även om Thompson lämnar oss tittare med orden ”It never got weird enough for me”) att det nog finns fog för frågan om han verkligen existerar i sinnevärlden eller inte. Vid pass 1972 verkar Thompson ha inmundigat tillräckligt med sprit och droger för att se både ett och annat som kanske inte alla av hans ordentligare kollegor kan iaktta.

För min del är det helt uppenbart att både Thompson och Lazlo tillhör en ny generation. En generation av sökare som inte vill inordna sig i etablissemanget, inte uppfylla samhällets och tidigare generationers förväntningar utan forma sin egen väg. En generation som hellre hånar än hyllar både presidentkandidater och presidenter. Därför är jag inte riktigt med på att Lazlo kallar sig och journalistvännen för utrotningshotade bufflar, de borde ju vara på topp under det kaliforniska sena 60- och tidiga 70-talet.

Här kan jag bara gissa, men tydligen ska Thompsons Fear and Loathing in Las Vegas handla om just det faktum att han redan blivit en övervintrad sökare, omodern innan han ens hunnit sätta något reellt avtryck i världen. Ytterligare en pusselbit torde vara det faktum att Acosta (alltså Lazlo i filmen) skrev en självbiografi med namnet Autobiography of a Brown Buffalo. Detta är dock inget som blir särskilt tydligt i Where the Buffalo Roam.

Överhuvudtaget är det mycket som inte blir särskilt tydligt i den här filmen. Jag hade velat ha mer av åtminstone något – komedi, angelägenhet eller intresse. Bill Murray drar förvisso på med de där crazy-stuntsen som är lite av hans grej i de tidigare filmerna. Men om man nu inte tycker att det är höjden av humor att se hur tillknäppta journalister blir nedsprejade med brandskum eller hur en toknojjig Murray skjuter sönder en pipande faxmaskin finns det inte mycket att skratta åt i Where the Buffalo Roam.

Rent skådespelarmässigt kan jag så här i efterhand tillstå att Peter Boyle faktiskt gör en riktigt fin rollprestation som Carl Lazlo, men under själva tittningen hade jag svårt att ta in det. Är man passionerat intresserad av Thompson och hans syn på sin egen samtid finns det kanske en del att hämta, men själv blev jag mest glad när det visade sig att det hela var slut efter blott 93 blygsamma minutrar.

Det här är det första av fyra fredagsinlägg där jag är en av dem som hänger på det decennieprojekt som bloggkollegorna Henke och Christian har dragit igång och som nu nått fram till 80-talet. Läs mer om det på Fripps filmrevyer och Movies-Noir. Och så måste ni förstås se vad de andra tyckte om Where the Buffalo Roam.
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Fiffis filmtajm (dyker upp under dagen)
Jojjenito