Nightcrawler (2014)

När Lou Bloom kryper omkring med sin filmkamera för att fånga nyhetsvärdiga bilder är det så långt ifrån gulliga kattbilder man kan komma. Ändå passar den gamige och fullkomligt hämningslöse opportunisten väl in i den nya tidens kakafoni av nyhetsutsändningar.

När kontrollen i allt högre utsträckning tas över av konsumenterna krävs det nyheter som snabbt fångar intresset, är enkla att producera och lätta att förstå. Har nyhetsproducenterna inte fångat sina tittare eller läsare inom ett par millisekunder är de rökta och de hugande konsumenterna klickar sig vidare någon annanstans. Det handlar därför om att skapa en verklighet som fångar tittaren eller läsaren, inte nödvändigtvis rapportera en sann sådan.

Under devisen ”If it bleeds, it leads” är det inga större problem för en sådan som Lou att slå sig fram som frilansare. Särskilt inte om han hittar en köpare som Nina, en nyhetsredaktör på en mindre TV-kanal som verkligen inte har förmånen att kunna välja och vraka bland erbjudandena. Lou drar sig inte för att smyga in i brottsoffrens hus för att få bra bilder (medan de blir förhörda av polis på garageuppfarten) och Nina drar sig inte för att sända de där bilderna för att kunna få bra tittarsiffror.

Nightcrawler, titeln på filmen om hur Lou försöker nå sina drömmars mål (”I don’t want to be the guy who reports the news, I want to be the guy who owns the station”) väcker flera tankar (nästan lika många som Lou själv faktiskt). Rent bokstavligt kravlar sig Lou genom natten för att få tag på sina bilder och måste han ta ett par genvägar (flytta kroppar så att blodet syns bättre till exempel. I det avseendet skulle man nästan kunna säga att Lou bedriver Gonzojournalistik) till ännu bättre bilder är det inga större problem för hans del.

Man kanske skulle vilja kalla Lou för en mask (metmask kallas vanligen Nightcrawlers ”over there”) men det skulle vara att förolämpa detta så ädla djur. Daggmaskar gör nämligen stor nytta genom att böka sig fram genom jorden. Lous välgörande inflytande på det mänskliga samhällets jordmån är däremot högst tveksam.

En annan Nightcrawler är X-mannen Kurt Wagner. Med sitt djävulsutseende skulle man kanske tycka att han är en lämpligare liknelse, särskilt som han är expert på att smälta in i varjehanda sammanhang och ibland bli näst intill osynlig. Men det är också en parallell som blir orättvis eftersom Kurt Wagner faktiskt är en fridsam och djupt katolsk själ.

Men tänk om det är så att Lou Bloom inte är en ”nightcrawler”, han har ju faktiskt ett namn också. Kanske handlar det bara att jag just nu håller på att tröska mig igenom James Joyces Dublinodyssé Ulysses, men jag kan inte låta bli att undra om det är en slump att Bloom heter just Bloom. Joyces protagonist (som i och för sig heter Leopold i förnamn. Lou, Leo. Potato, potato.) är en betraktare, berättare och därmed skapare av världar. En karaktär som ibland får symbolisera dagens nihilistiska och apatiska massamhälle. Det vill säga exakt det samhälle som älskar att frossa i Lous kriminalsnaskigheter (”Toddler stabbed”. ”Savage dog attack”.)

Många funderingar som sagt, men först som sist är Nightcrawler en schysst thriller om Lous skoningslösa jakt på framgång, vilken i sin tur göds av medias lika skoningslösa jakt på tittare. Lou porträtteras utmärkt av en hålögd Jake Gyllenhaal med en frisyr sliskigare än tre Båstadsveckor på raken. En kille med en svada värdig en mobilförsäljare på centralen eller självhjälpsguru med egen pulpet. Om hans omgivning har tur slipper de ana det sociopatiska nävstålet som gömmer sig i försäljarsilkesvanten. Å andra sidan har han sin like i Rene Russos cyniska nyhetsredaktör, ett symbiotiskt förhållande värdigt det helvete som de med gemensamma krafter försöker utmåla Los Angeles som.

Nightcrawler var novembers Filmspanar-film, så det finns en hel del fler inlägg om den. Visst blir du nyfiken?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Har du inte sett den? (blogg)
Movies-Noir
The Nerd Bird