The Birth of a Nation (1915)

Som en tjänst till mina ärade läsare bör jag kanske flagga för att det här inlägget blev ganska långt. Men läs det gärna ändå, det handlar om en intressant film 🙂

***

alt. titel: Nationens födelse

Sjuttio år innan Nord och Syd, innan familjerna Main och Hazard på varsin sida i ett blodigt inbördeskrig, hittar vi familjerna Stoneman och Cameron. Stonemans är nordstatare där pater familias Austin Stoneman är en ivrig abolitionist. I familjen finns två söner och dottern Elsie Stoneman. Äldste sonen Philip är vän med Ben Cameron och nästintill förlovad med Bens syster Margaret. Familjen Cameron bor South Carolina och består förutom Ben och Margaret också av en vänligt sinnad doktorsfader och moder samt två yngre bröder och en yngre syster, Flora. När Philip är på besök hos sin vän får Ben syn på ett foto av Elsie Stoneman och blir störtkär. Allt ser ut att ordna sig till det bästa.

Men det är oro i unionsleden och snart kallar president Abraham Lincoln in unga män för att kväsa de upproriska federationsstaterna. De unga männen Stoneman och Cameron sällar sig till sina respektive arméer.

När den stormen bedarrat är det inte mycket kvar av den gamla södern. Ben Cameron ligger sårad på ett militärsjukhus i Washington och som genom ett mirakel får han syn på den åtrådda flickan på vännen Philips foto livs levande! Elsie är sjuksköterska och “livar upp” de skadades tillvaro genom finstämt banjospel. Innan Ben får åka hem är de unga tu i princip förlovade. Han är dock den ende av de unga Camerons som återvänder och han gör det till en ny värld.

Reformivrare som Austin Stoneman vädrar nu definitivt morgonluft och än mer så efter skotten på Ford’s Theatre. Lincoln visade alldeles för mycket hänsyn till de besegrade sydstaterna men nu ska det bli andra bullar! Måler är att krossa ”the white South under the heel of the black South”. Alltså ser man till att med alla medel enrollera svarta röster till valen medan vita medborgare hindras att utöva sina demokratiska rättigheter.

Statsstyret fylls med svarta representanter som inte vet hur man beter sig i möblerade rum och vita tvingas göra honnör inför svarta officerer. För att förhindra total anarki rycker söderns vita riddare ut – det är dags för Ku Klux Klan.

D.W. Griffiths mastodontverk The Birth of a Nation delar som synes upp sig i två olika delar. Den första delen är i stort sett en snabb etablering av de huvudsakliga karaktärerna och en dramatisering av vissa nyckelpunkter inför, under och efter inbördeskriget. Den andra delen handlar om rekonstruktionsperioden efter kriget, men visar upp den ur ett individuellt perspektiv.

Föga förvånande är andra delen betydligt mer engagerande än den första. Det är lätt att förstå betydelsen av The Birth of a Nation som filmhistoriskt dokument när man ser den episka nivå som Griffith lagt upp sina fältslag på, det kan inte ha varit enkla inspelningar att hantera. Men rent berättarmässigt är det lite av en soppa. För egen del ser jag mest ändlösa scener med galopperande hästar, springande soldater, explosioner och en jäkla massa rök. Enda gången det bränner till en smula är i den avslutande belägringen av Petersburg (som inte alls var en regelrätt belägring, men däremot ett nio månader långt skyttegravsslag) där statister bajonetthugger varandra i veka livet.

Inte heller de historiska rekonstruktionerna av avtalsskrivande eller Lincolns mord (det anges många noteringar av ”historical facsimile”) ger särskilt mycket i nuläget. Knappt sextio år efter inbördeskrigets avslutande var det säkert en helt annan sak, då tänkte man exempelvis antagligen inte på att skådisen som spelade Lincoln (Joseph Henabery) har så djupt liggande ögon att han mest av allt liknar en tvättbjörn.

The Birth of a Nation bygger på boken och pjäsen The Clansman, skrivna av baptispastorn Thomas Dixon, Jr. Han menade att rekonstruktionsperioden var det värsta som kunde ha hänt sydstaterna och medan han inte propagerade för slaveri var det ingen tvekan om att rassegregation var bäst för alla inblandade parter.

Möjligen drabbas The Birth of a Nation av dåligt samvete mellan första och andra delen eftersom den senare inleds med en textskylt som hävdar att denna ”historiska presentation” inte är menad att ”reflect on any race or people of today”.

Denna undanflykt (och de ivriga bedyrandena om att filmens främsta poäng är att visa på ”the ravages of war”) försvinner dock i det unkna sopberg av rasistiska ställningstaganden som vid sidan av filmteknisk historia blivit The Birth of a Nations främsta kännemärke. I rättvisans namn bör dock nämnas att Griffith försökte göra bot och bättring med sin nästa film, Intolerance.

Innan kriget får vi bara se glada, lyckliga samt hövliga svarta slavar och Dr. Cameron betitlas ”the kindly master”. De som förvisso får största skulden för förhållandena under själva rekonstruktionsperioden är makthungriga världsförbättrare som Austin Stoneman. Man skulle eventuellt kunna kalla honom för naiv om det inte vore för att han är het på sin mulattska hushållerska och trots allt prat om jämlikhet reagerar med förutsägbar fasa på tanken på att hans ljushyllta dotter åtrås av hans färgade underhuggare.

Men de som i bild får stå för alla gruvliga dåd är filmens svarta. Jag vet inte om Griffith hade svårt att rota fram tillräckligt många afro-amerikanska statister, för en icke föraktlig del av dessa karaktärer spelas av vita skådisar med blackface. De två huvudsakliga mulattkaraktärerna har en ständigt illistig uppsyn, det är inga större problem att uppfatta dem som dåliga figurer.

Svart milis raidar regelmässigt vita bostäder och alla tar de tillfället i akt att håna sina tidigare herrar samt till det yttersta utnyttja oförstående välgörares insatser. Inträdet av svarta i statsstyret markerar en total demokratisk kollaps med representanter som under sessionerna hellre roar sig med att äta eller supa samt rösta fram lagar som tillåter blandäktenskap. Under hotet från det svarta södern allierar sig till och med de tidigare fienderna nord och syd i gemensamt försvar av sin ”aryan birthright”.

Enbart i syfte att rädda södern från ”the anarchy of black rule” uppstår därför KKK. Det enda man får se dem göra är att rättfärdigt ta itu med missdådare som en känd ”negro disturber and barn burner” samt den olycksalige Gus, vilken begick dådet att tråna efter den oskyldiga Flora Cameron. Hellre än att ge sig till honom tar hon livet av sig: ”a priceless sacrifice on the altar of an outraged civilization”.

Den andra delen av The Birth of a Nation är som sagt lättare att engagera sig i eftersom den utspelas genom personer, snarare än historiska slag och märkespunkter. Men det är fortfarande en stumfilm och som en sådan aningens svår att svälja med nutida mått mätt. När kvinnor är glada hoppar de upp och ned, när de är rädda eller desperata viftar de med armarna och formar den lilla plutmunnen till ett O. Dåliga karaktärer smyger som sagt konstant runt med kisande ögon. Det är ett övertydligt berättande som tyvärr inte tillhandahåller särskilt mycket karaktärsbyggande.

Lägg till denna enskilda övertydlighet scener som tycks pågå i all evighet. Gus jakt på Flora är ett ändlöst klippande mellan hennes desperata flykt genom skogen och hans grinande uppenbarelse. KKK’s undsättning tycks ibland ha en tveksam effekt eftersom de ivrigt galopperande skynkmännen aldrig verkar komma fram till sin destination.

Som synes finns det anledningar till mastodontkaraktären hos The Birth of a Nation. Wikipedia anger längden till 190 minuter men min version var ett strå vassare eftersom jag klockade in på nästan 215. Det är mycket rasism för pengarna (även om Griffith av ekonomiska skäl tvingade de samtida biobesökarna att pröjsa motsvarade 300 spänn för en biljett).

The Birth of a Nation är intressant som filmhistoriskt dokument. Den är även intressant som tidsdokument. Däremot kan jag inte med gott samvete påstå att den är särskilt njutbar som underhållningsfilm.