X3: Christian Slater

Vi var tre bloggare som förenades i gemensam kärlek för high school-filmen Heathers. Men tre kärleksförklaringar på raken är kanske inte så spännande, därför gjorde vi ytterligare två djupdykningar i den gode herr Slaters karriär: Pump Up the Volume och True Romance. Filmer att värma sig vid när Alone In the Dark blåser snålt kring knuten.

Först ut är yours truly som fick äran att skriva om en favorit.

Heathers (1989)

I Umeå fanns det vid E4-genomfarten en videobutik som ganska länge behöll sina äldre videofilmer och dessutom hade ett sådant där ”5 för 100 i tre dagar”-erbjudande — perfekt för en helg. Till slut såldes den naturligtvis till någon av de större kedjorna som installerade 18-årigar vid kassan som inte visste vad Easy Rider var för något (eller hur man stavade till ”easy” för den delen) men innan dess hann jag en fredag plocka åt mig Häxor, läxor och dödliga lektioner. Ok, titeln var väl kanske inte den mest upphetsande, men detta torde ha varit vid mitten av 90-talet och jag hade hade vid det laget i alla fall lyckats fatta vem Christian Slater var. Winona Ryder på omslaget var än så länge inte en anledning att låta den stå kvar på hyllan.

Tre söta och mycket färgkoordinerade flickor sitter i en idyllisk trädgård. Till tonerna av en drömsk ”Que sera, sera” (inte Doris Day-versionen dock, Day ville inte ge tillstånd att hennes musik används i filmer där man svär. Se nedan varför Heathers hade kunnat utgöra ett problem i det avseendet) tar de sina krocketklubbor och kliver fräckt igenom den välansade rabatten fram till sina likaledes färgkoordinerade klot. Var de två första flickornas klot hamnar ser vi inte men den tredjes far iväg och landar i skallen på Winona Ryder som är nedgrävd i gräsmattan upp till halsen och hade man inte börjat ana det vid rabattrampandet inser man nu raskt att det här inte kommer att bli någon rosaskimrande John Hughes-tonårsrulle med feel good-vibbar.

De tre tjejerna är the Heathers, den coolaste klicken på Westerburg High School och i gänget finns också Veronica (hon som var nergrävd). Hon är lika rädd för att vara utanför som alla andra tonåringar och hänger därför på gängets mer eller mindre taskiga skämt, framförallt initierade av Heather No. 1. En blondlockig Machiavelli som styr sitt lilla drottningrike med järnhand och nöjt konstaterar att hela skolan vill ha henne ”as a friend or a fuck. And I’m only a junior”.

Mitt i den vildmark av sociala hierarkier, gruppbildningar och hackordningar som är en matsal full av tonåringar får Veronica syn på J.D. Han sitter ensam, med svart långrock inomhus, ring i ett öra och säger släpigt ”Greetings and salutations” när hon närmar sig (how cool is that?!). De pratar ett tag, han får visa hur svart tonårspretto han är (vid världens undergång skulle han ro ut på en sjö med sin sax, lite Bach och en flaska tequila…) och sedan skiljs de åt med ”Later…” och ”Definitely…”.

Men relationen mellan Veronica och J.D. ska ganska snabbt visa sig vara mer av typen Bonnie och Clyde än Romeo och Julia. Veronica påpekar upprepade gånger att Heather No. 1 är hennes bästa vän samtidigt som hon hatar henne och till och med önskar att hon vore död. Det slumpar sig inte bättre än att detta händer och det med Veronica och J.D. i samma rum varvid de får panik och Veronica ser framför sig hur hon får skicka sina betyg till San Quentin istället för till Princeton. J.D. hämtar sig snabbast av de två, föreslår fiffigt nog att de ska förfalska ett självmordsbrev och Veronica försöker trösta sig med att Westerburg nu blir en bättre plats, utan sin queen bitch. Heathers ”självmord” sprider sig dock lika snabbt som ryktet att gympaläraren skulle ha tafsat på en elev och vi vet ju vad tonåringar mest av allt vill göra? Do like the cool kids do…

Den där slitna videofilmen som jag hyrde på vinst och förlust för minst femton år sedan har blivit en av mina stadigvarande trevlighetsfilmer, en sådan där som man kan trycka in i spelaren när som helst och veta att man aldrig blir besviken på. Det är verkligen inte lätt att vara originell i den minst sagt utslitna genren high school-filmer men Heathers lyckas vara både smart, svart och skruvad. Ovanligt vällustigt tar den sig an egentligen inte så mycket ämnet självmord som sådant, utan snarare hur en skola blir spelplan för makt i alla dess olika former. Har du makt kommer du undan med i princip vad som helst — ingen gillar egentligen Heather No. 1 men alla är rädda för henne — men lika snabbt kan den ryckas ifrån dig. Allt av vikt utspelas bland eleverna medan lärarkollegiet (och även föräldrar) står tämligen handfallna.

Christian Slater som J.D. är beyond cool och hade jag sett Heathers när jag var fjorton-femton hade jag sannolikt varit beredd att göra nästan vad som helst för att få spendera blott en timme i denna tonårspsykopats närhet (åh, att få spela en omgång stripp-krocket…). Framförallt inledningsvis har han och Ryder en riktigt bra gnista tillsammans, avslappnat men ändå laddat. Slater var när filmen spelades in knappt 20 år och hade hunnit vässa skådespelartänderna ordentligt i bland annat TV-serien All my Children och som Sean Connerys slätkindade sidekick i The Name of The Rose. J.D. är en stereotyp, lite av en Jack Nicholson-wannabe, men Slater lyckas ändå skapa en karaktär av honom.

Jag vet inte om det är på grund av Ryder, det faktum att Denise DiNovi producerat eller att musiken är skriven av David Newman (bror till Thomas och kusin till Randy) vars först jobb var att tonsätta Frankenweenie, men det vilar en klar Tim Burton-känsla över Heathers. Möjligen kan det bero på den konsekvent pastelliga färgsättningen som påminner om Edward Scissorhands och som också tydligt pekar ut vilka karaktärerna egentligen är. Veronica är ofta klädd i melankoliskt blått (ahh, the good old days, när blå strumpbyxor var helt rätt), J.D. i rebelliskt svart, Heather Duke i avundsjukt grönt (på Heather No. 1), Heather McNamara i jagsvagt och fegt gult samt Heather No. 1 i regalt rött.

Heathers är inte perfekt men dess halsbrytande cynicism gör att den (eller kanske snarare hur den behandlar själva ämnet) efter drygt tjugo år fortfarande känns fräsch och det är verkligen inte dåligt. Och i vilken annan film får man inom de första tio minutrarna så ovärderliga replikguldklimpar som ”showernozzlemastrubationmaterial” och ”Fuck me gently with a chainsaw!”?

Christian Slater-betyg: 4
Får instämma med Sara nedan, J.D. är en undomsförälskelse men Slater kan bättre.

Sara från Glory Box fick ytterligare en high school-rulle på sin lott.

Pump Up the Volume (1990)

I skolan är Mark (Christian Slater) en nörd som ingen lägger märke till. Men varje kväll klockan tio förvandlas han till Hard Harry — den lilla stadens piratradiorebell. Målen för hans verbala attacker är vuxenvärlden i allmänhet och den lokala gymnasieskolan i synnerhet.

Efter att en lyssnare har skrivit till programmet och sedan tagit livet av sig, intensifieras kriget mellan etablissemanget och Hard Harry. Programmet blir bara mer och mer populärt ju mer de vuxna försöker stoppa det. Samtidigt försöker fanet Nora lista ut vem som döljer sig bakom Hard Harrys förvrängda röst.

Pump up the Volume är en underhållande men ganska ojämn film. Vissa scener är fantastiskt medryckande och aktuella, medan andra blir så där rara och småfåniga som det det brukar bli i 80-talsfilmer när någon ska vara ”rebellisk” genom att bära bandana och spela hög musik på sin boombox. Vuxenkaraktärerna är så tvådimensionella att det känns som om de har plockats in från en annan film.

Men felen är lätta att förlåta då Pump of the Volume är en film med hjärta. Regissören/manusförfattaren Arthur Moyles är på ungdomarnas sida till hundra procent. Christian Slater är i högform och matchas fint av Samantha Mathis i rollen som Nora. Slutet är befriande o-gulligt och filmen ger en rejäl känga åt prestationskulturen där bara vinnare räknas.

Betyg: 4-/5
Ojämn men klart sevärd.

Christian Slater-betyg: 5/5
Hur mycket jag än älskar honom som J.D. så var nog det här hans livs roll.

Och så Fiffi från Fiffis Filmtajm som tog hand om Slater-trekantens inte-alls-på-långa-vägar-high-school-rulle.

True Romace (1993)

Om en ganska medioker och ensam kille utan egentlig ansträngning lyckas få en snygg bystig blondin att frivilligt klä av sig naken och bresa på benen en hel natt då borde han ana oråd. Clarence gjorde inte det. Han måste ha trott på ödet eller nåt när Alabama stapplar in i biosalongen då det visas trippla kung-fu-filmer, när hon spiller ner hela honom med popcorn och sen sätter sig bredvid honom och börjar prata. Högt.

Clarence är en känslomänniska. Han kärar snabbt ner sig i Alabama som inte är någonting varken bättre eller sämre än en callgirl som Clarence chef betalat som en födelsedagspresent till sin unge anställde. Men Clarence verkar strunta i det och Alabama har både moral och hjärta på rätta stället och låter jobbet stryka på foten eftersom hon är en one-man-girl och har blivit precis lika kär i Clarence som han är i henne.

Quentin Tarantinos saga om hämndlystna hallikar, om en väska full med knark, om viljan att vara en hjälte och om sann kärlek mellan två människor som båda hamnat lite vilse i livet är en actionfylld och blodig historia som även är underhållande, charmig, rätt spännande, välspelad och fullsmockad med kända ansikten.

Patricia Arquette var ett ganska nytt ansikte när filmen kom och även om hon normalt sett inte tillhör mina favoriter så gör hon allt rätt i rollen som Alabama. Christian Slater är även han klockren i sin roll. Som Clarence fick han äntligen en karaktär att bita i, ett arbete som inte var helt bortkastat. Här får han visa sina kvalitéer, bevisa att han faktiskt kan agera, för han KAN, han kan väldigt mycket mer än han får visa i dom halvätna köttbenen han blir tillkastad i manusväg nuförtiden.

Det enda med filmen som hamnar på det verkliga minuskontot är DEFINITIVT den där förbannade xylofonklinkande trudilutten som liksom klapprar sig igenom filmen som en påtänd steppare med färgglada träskor. Jag hatar den där irriterande snutten musik lika mycket som jag gillar filmen — och Christian Slater!

Christian Slater-betyg: 5/5