alt. titel: Blame

OBS! Gigantisk spoiler. Jag berättar det mesta, helt enkelt. Och rätt långrandigt dessutom…

Snälla bloggaren Blue Rose Case förärade mig en spansk TV-skräckis. Filmen La Culpa tycks ingå i en serie som gå under benämningen ”Películas para no dormir” (ung. ”Filmer som håller dig vaken”), vilket ju låter ganska lovande. Även den inledande lilla animationen med en blodig hand som famlar/leker med ett ensamt öga, vilken tjänar som introduktion till själva serien, inger ett visst mått av nyfikenhet.

Läkaren Ana och sjuksköterskan Gloria arbetar på samma sjukhus. Gloria är ensamstående med dottern Vicky och har likt många ensamstående föräldrar svårt att få ekonomin att gå ihop. Så Anas erbjudande om att hon och Vicky kan få bo i Anas stora hus mot att Gloria arbetar i hennes privatmottagning kunde inte komma lägligare. Till en början är allt frid och fröjd, huset är stort om än inte luxuöst och Ana är snäll mot både Gloria och Vicky. Men så är det ju den där låsta dörren som det knackar på ibland… Ana börjar också rätt omgående göra mer eller mindre uppenbara närmanden mot sin inneboende och tycks dessutom ha rätt slappa rutiner för hantering av medicinskt avfall.

När man få en film i näven med uppmaningen att givaren är nyfiken på hur man uppfattar filmens budskap sitter man kanske något mer upprätt i TV-soffan än vad brukligt är. Med detta vill jag bara säga att jag är fullt medveten om att vissa av mina tolkningar kanske är lite mer långsökta än andra och om man vill är det (nästan) fullt möjligt att se La Culpa som en lite misslyckad twist-skräckis. För som skräckfilm är denna TV-produktion inte särskilt mycket att yvas över, man planterar alldeles för många subplottar och det blir helt enkelt aldrig särskilt läskigt. Till största delen beror det på att man trots ett stort hus, murriga färger, en obestämbar tidsanda utan datorer och mobiler samt den eventuella närvaron av ett mordiskt foster inte lyckats skapa någon som helst stämning.

Vänta här nu, stod det verkligen ”mordiskt foster”? Ja, ni läste helt rätt, en av denna films storylines inkluderar ofullgångna barn. Anas privatmottagning är nämligen en obstetrisk sådan där hon inte bara tar hand om mödrar som är intresserade av att föda sina barn utan även sådana som inte är det. Jag har ingen aning om det religiösa läget i Spanien, men landet är ju ändå katolskt och det ligger alltså inte särskilt långt från mina fördomar att anta att abort trots allt är en känsligare fråga i södra Europa än det är här.

Därför kan jag inte låta bli att fästa mig vid det faktum att Ana vanemässigt tycks bjuda sina presumtiva abortkunder på en cigarett medan hon själv blossar hej vilt (vilket å andra sidan också kan vara ett uttryck för den spanska inställningen till gravida rökare) samtidigt som hon mer eller mindre aggressivt försöker övertala de unga flickorna att abort ändå är rätta vägen att gå. Ingen av flickorna vi får se har fast sällskap, en är inte säker på vem fadern är och den andra har gjort det olyckliga valet att involvera sig med en gift man.

Givetvis hamnar även Gloria i olycka (med en ”Javier” som vi aldrig får se men som man väl får anta var påsättbar åtminstone en gång) och Ana, som redan tycks se deras förhållande som etablerat trots Glorias mer eller mindre övertydliga undanmanövrar, kan inte acceptera denna invasion i deras tomtebolycka. Gloria har ju redan Vicky att ta hand om och klarar knappt sin ekonomi som det är (uppsägningsrykten går på sjukhuset och Vickys skolvgifter har höjts). Hur kunde hon vara så dum, så oförsiktig? Mot denna tsunami av anklagelser och argument kan Gloria inget sätta emot utan går till slut högst motvilligt med på att genomgå en abort. Utförd av Ana. I huset de bor i. Uncomfortable…

Ännu mer spänt blir läget när Gloras aborterade foster försvinner, samtidigt som lilla Vicky börjar gå omkring med en hemlig låda som hon hittat på vinden. En vind som med tanke på grovleken på spindelväven borde bebos av varelser högst lämpade för en huvudroll i en skräckfilm. Så icke här. Istället blir Vicky mer och mer fixerad vid sin låda och det börjar dessutom både låta och röra sig i det stora huset. Gloria hittar en dag en lätt blodfärgad, trög vätska i trappan som går upp till vinden. Men när hon till slut tvingar till sig lådan från Vicky och öppnar den finns där bara en bild av Madonnan och Barnet varpå hon givetvis blir tillintetgjord av skuld.

Alla som var med i början på 90-talet och genomslaget för Enigma torde påminna sig att ”culpa” betyder just skuld och här finns det mycket av den varan, i allt väsentligt kopplat till graviditet och barnafödande. I slutänden gör nämligen La Culpa en ”överraskande” vändning och det visar sig att den som slagit ihjäl en av Anas abortpatienter och sedan även skurit halsen av Ana inte är Vicky, inte ett ondsint foster, inte ens den hämnande Kristus. Nej, gärningsmannen (eller i det här fallet, -kvinnan) är ingen mindre än Gloria själv, galen av sorg på grund av sin avslutade graviditet får man anta. Rent narrativt skapar denna vändning ett antal rätt rejäla logiska luckor som jag emellertid inte ska gå in på här (men hur fasen hade hon tid att smussla undan sitt eget foster?!).

Man kan som sagt tolka La Culpa enbart som en psykologisk skräckfilm/thriller där Gloria tar ut sina egna skuldkänslor på en ung kvinna i samma sits som henne själv samt läkaren som inte bara övertalade henne att avsluta sin graviditet utan dessutom utförde själva ingreppet. Det var den tolkningen min (manlige, om nu det spelar någon roll) medtittare föredrog att göra. Och visst, La Culpa är inte överdrivet pekpinneartad men själv har jag svårt att inte se själva berättelsen som en moralkaka (eller åtminstone en moralbiscotti) om vad som kan hända kvinnor som väljer att gå igenom en abort.

Andra trådar som går att läsa in är givetvis Anas homosexualitet (under större delen av filmen bär hon byxor medan Gloria har kjol) — har hon månne gått in i abortbranschen för att hon är avundsjuk på kvinnor som lever i riktiga förhållanden som ger upphov till barn? Om inte annat torde hon i och med detta vara dubbelt märkt för slakt. Bortsett från den antydan som finns under en period att La Culpa skulle vara en skräckfilm om hur Ana, galen av svartsjuka och obesvarad kärlek, på något sätt förgår sig mot Gloria och Vicky, finns det ju ingen anledning rent narrativt att göra henne lesbisk.

La Culpa skulle inte heller klara ett inverterat Bechdel-test (än en gång, tack Glory Box för det utmärkta tipset). Testet (som gillas skarpt av genus-o-metern) består helt enkelt av tre kriterier. För att uppfylla målet till 100% måste en film ha (1) fler än en kvinnlig karaktär som (2) pratar med varandra om (3) något annat än en man. Ett inverterat test skulle alltså gå ut på att två manliga karaktärer måste prata med varandra om något annat än en kvinna.

La Culpa har en manlig grönsakhandlare som får räcka Gloria en påse äpplen samt en icke namngiven sjukhustekniker som får säga en mening. I övrigt är det kvinnor, kvinnor och åter kvinnor som gäller. Tolkningsmässigt finns emellertid två vägar att gå. Å ena sidan är barnafödande en helt igenom kvinnlig sfär och det är kvinnans plikt att känna skuld när hon inte kan genomgå den biologiska process som gör henne till en fullvärdig könsmedlem. Å andra sidan skulle man kunna se Anas stackars patienter som offer för det manliga patriarkatet som inte hyser några som helst betänkligheter att göra unga tjejer på smällen för att sedan inte ställa upp när det blir allvar. ”Jag trodde hon åt p-piller…”

Religionsvinkeln är inte heller den särskilt överdriven och består mest av Glorias hallucinationer under abortingreppet (Ana väljer av någon anledning att helt söva sina patienter) om stereotypa pekfingerviftande präster som mässar att man inte ska ”röra sig därnere”. Däremot finns det en skum granne (med en profil som klippt och skuren för en Almodovar-rulle och representerande ytterligare en storyline som det inte blir något av) som pratar om att Kristus finns i händerna. Och vi vet ju vad Gloria och framförallt Ana gör med sina händer? Begår aborter!

Ytterligare en sådan där klassisk skräckkoppling som jag blev rätt förtjust i, men som min medtittare tyckte var minst sagt övertolkande, var källaren som helvetet och vinden som himlen. I källaren finns nämligen en ugn där Ana (något obegripligt ska medges) väljer att bränna sin ihjälslagna patient och Gloria en tid därefter också bränner Anas lik. På vinden tar Vicky däremot sin tillflykt när livet i huset blir alltför påfrestande och hon kommenterar också när hon lämnar sin docka där uppe: ”Här är du trygg”. Å andra sidan är det på vinden som Glorias förmodade demonfoster tar sin tillflykt.

Det är naturligtvis oundvikligt att Gloria på denna vind till slut måste se sina gärningar i vitögat. I en vagga, belyst bakifrån med ett illavarslande ljus, slänger den skuldtyngda kvinnan undan en filtflik och backar sedan skräckslaget. Långsamt kryper hon ihop medan hon kvider ”Jag vill leva. Jag vill leva”. För att vara helt säker på att poängen inte missas av ens den mest korkade tittare låter man Glorias hopkurade gestalt långsamt övergå i bilden av ett…foster.